ÅSIKT

Dagens samhälle har ont i sin själ

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I förra veckan kom larmrapporter om att unga flickor mår dåligt. De skär sig i armarna. Skrämmande många tar livet av sig.

Barnombudsmannen har tidigare visat liknande statistik.

Försäljningen av antidepressiva läkemedel till 15–19-åringar har fördubblats på senare år. Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation under uppväxttiden.

I mitten av 1980-talet kände sig drygt 30 procent av de 15-åriga flickorna nere minst en gång i veckan. Tjugo år senare är siffran 55 procent.

Betydligt fler flickor gör självmordsförsök än pojkar, medan det är fler pojkar än flickor som avlider i fullbordade självmord.

Hos den vuxna befolkningen vet vi att den psykiska ohälsan har ökat. Samma mönster tycks tyvärr också gälla bland barnen.

Förklaringarna är förstås många. I statistiken syns tydliga klasskillnader.

Arbetslöshet, dålig ekonomi och låg utbildning är ofta grund till både fysisk och psykisk ohälsa. De mest utsatta är de nya svenskarna som varken kommer in i det sociala livet eller på arbetsmarknaden.

Nutidsmänniskan har svårt att finna sig tillrätta i moderniteten. Kraven på individen är stundtals omänskliga.

Många gånger innebär just det moderna en försämring i det personliga livet. I Frankrike anses det vara modernt att slopa anställningstryggheten för de unga.

I Sverige tycker samma sorts högerpolitiker att sänkta ersättningsnivåer och sämre trygghetssystem hör till svaret på globaliseringen.

Det är märkligt att det moderna numera nästan alltid innebär något sämre. Åtminstone för arbetaren, för flyktingen, för den arbetslöse unge killen eller för den ensamstående modern. Knappast för direktören som garanterat sig själv en pension på 100 miljoner kronor om året.

I går var jag på biografen Zita och samtalade om filmen ”Fruset land”. En finsk dystopi över dagens samhälle.

Det är en förfärande skildring av mänskligt liv i förfall, då människan mist all sin värdighet.

Människorna i filmen är ensamma, oförmögna att skapa långvariga relationer. Kärlekslösheten ersätts med mekaniskt sex, helt utan känslor. Droger och anti-depressiva får människorna att hålla sig upprätta. Språket har tystnat.

Livet har frusit till is.

Den existentiella ångesten tycks gå som ett spöke över västvärlden. Utbrändheten har blivit vår tids folksjukdom. Försäljningen av lyckopiller skjuter i höjden. Det moderna samhället har ont i själen.

I dokussåporna gestaltas den ensamma individens längtan att bli sedd, dag efter dag. Hon kan inte lita på någon. Någon annan, onåbar, opåverkbar makt, sätter reglerna. Alla spelar spelet för sin egen vinnings skull. Om hon blir utröstad har hon bara sig själv att skylla.

I ekonomismens logik finns varken plats för nåden eller kärleken, den som inte söker sitt.

”Kapitalismen är ett tillstånd i världen och i själen”, sade Franz Kafka en gång i tiden.

På Elverket spelas Sarah Kanes ”Bombad”, en våldsam pjäs om den smärtsamma kärleken. ”Love me or kill me”.

På Zita samtalar vi om längtan efter mening, om bristen på språk för det svåra och om nödvändigheten av att få vara inte bara en som behöver utan också en som är behövd.

Att få finnas till för någon annan. Ingå i något större.

I ett samhälle kanske.

Helle Klein