ÅSIKT

Vem ska vända missnöjesvinden?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vem blir det? Intresset för vem som ska bli socialdemokraternas nästa partiledare är stort, inte bara bland socialdemokrater.

Med upplägget att inkalla en extrakongress i mars lär vi få flera månader av persondiskussioner framöver. I synnerhet som Margot Wallström sagt nej.

Det finns nu ingen självklar efterträdare till Göran Persson. Det enda som är självklart är att nästa partiledare är en kvinna.

Risken är att eftervalsdebatten och den välbehövliga självkritiken inom socialdemokratin sätts på undantag. Fokus blir på person, inte på politik.

Visst, personfrågorna betyder mycket. Valet blev uppenbarligen en sorts folkomröstning om Göran Persson.

Starka, engagerade lokalpolitiker som Göran Johansson i Göteborg lyckades skapa förtroende för politiken. I rikets andra stad gick socialdemokraterna fram flera procent.

Faktum är att socialdemokraterna gjorde ett riktigt bra val i flera kommuner runtom i landet. Ensam majoritet i Luleå, maktövertagande i Värmlands landsting, framryckning i Trollhättan är några exempel.

Trollhättan är intressant. Stadens historia påminner om Landskronas. En krisdrabbad industriort med starka främlingsfientliga krafter. Sverigedemokraterna har suttit i kommunfullmäktige. Men i år åkte de ur.

I Landskrona fick de däremot 22 procent.

Varför lyckades socialdemokraterna i Trollhättan men inte i Landskrona?

Det finns säkert många förklaringar. I Trollhättan bestämde sig den fackliga och politiska grenen av socialdemokratin för att bedriva gemensam valrörelse redan för två år sedan. De beslutade sig också för att ta matchen med sverigedemokraterna, inte bara negligera dem.

Trollhättepaketets infrastruktursatsningar och löften om forskningsresurser för framtidens bilindustri har också betydelse. Liksom Film i Västs satsningar på ”Trollywood”. Framtidstron väcktes till liv i den krisdrabbade staden.

I Landskrona däremot verkar uppgivenheten och otryggheten härska.

Just känslan av otrygghet och ovisshet om framtiden tror jag var en stark underström i årets val. Häri ligger ett av socialdemokratins största misslyckanden. Partiet formulerade inte hoppet om att ett bättre samhälle är möjligt.

Det taktiserande upplägget att hamra in budskapet ”Det går bra för Sverige” i tron att folket alltid belönar sittande regering när ekonomin går bra, visade sig inte hålla.

Folket kände inte igen sig.

På orter där socialdemokraterna haft modet att tala om utanförskapet, om orättvisorna och om globaliseringens utmaningar har man fått förtroende.

På riksplanet höll man sig till konjunkturtabeller och statistik i stället för att tala om människors erfarenhet. Att göra arbetslösheten till en icke-fråga var självmål.

Valet blev ett missnöjesval. Folket protesterade mot en trött och arrogant Göran Persson. Men folket misstrodde också socialdemokratins förmåga att ta sig an vår tids stora framtidsfrågor: Hur skapa ett gemensamt samhälle i segregationens tid? Hur skapa ett jämlikt samhälle i en globaliserad ekonomi?

Arbetarrörelsens storhet var en gång i tiden förmågan att vända människors oro och misstro till konstruktiv kamp för ett bättre samhälle. Vanmakt vändes till framtidstro.

Den hållningen måste också 2000-talets socialdemokrati bäras av.

Helle Klein