ÅSIKT

Kortsiktigheten hotar demokratin och freden

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I onsdags deltog jag i Ideellt forum, som varje år arrangeras av Öhrlings revisionsbyrå och Swedbank. Så gott som hela Folkrörelsesverige är representerat, inklusive kyrkorna. Rekordmånga hade anmält sig till årets konferens, vars tema var det mångtydiga medlemskapet.

Forskarna Johan Hvenmark och Torbjörn Einarsson från Handelshögskolan la fram sina teorier om hur själva medlemsbegreppet dels har olika betydelser beroende på vem du frågar (ledningen eller enskilda medlemmen), dels har förändrats över tid.

Det är egentligen ganska paradoxalt.

I dag använder ofta den kommersiella branschen begreppet medlemskap för att knyta kunder och skapa lojaliteter. Jag ska vara medlem i gymet, medlem i H&M, medlem i Åhléns och så vidare.

Samtidigt tonar de gamla folkrörelserna ned begreppet medlemskap och lockar med att man bara behöver vara stödmedlem eller bli aktivist för en tidsbegränsad period eller vara ”supporter”, som socialdemokratin numera kallar sina medlemmar.

Medlemsbegreppet laddas med marknadsmässiga förmånserbjudanden. Fackföreningar erbjuder medlemslån, stipendier, försäkringsrådgivning med mera. Medlemskapet blir allt mer en kund-relation och handlar mindre om att bidra själv, vara delaktig eller ingå i ett ideologiskt sammanhang. Konsumismen och kortsiktigheten har ätit sig in också i folkrörelsekulturen.

På kvällen efter Ideellt forum samtalade jag med före detta utrikesministern och FN-medlaren Jan Eliasson i en sprängfylld församlingssal i Nacka kyrka. Vi talade om fred, försoning och om konsten att bevara hoppet i vår tid.

Eliasson betonade hur viktigt det förebyggande arbetet är för att förhindra att konflikter bryter ut, men helt avgörande är också efterarbetet då medlingen lett till eldupphör. Om freden ska bli stabil måste försoning till, och för det krävs långsiktigt relationsskapande. Här betyder det civila samhället, såsom människorättsorganisationer, kyrkor och kvinnoorganisationer mycket, menade Eliasson.

Den Bushska bombmentaliteten, där demokratin ses som en ”quick fix” i ruinerna efter militarismens framfart, har tyvärr alltför länge tillåtits dominera den internationella politiken.

Eliasson pekade på det absurda i att det i dag lär finnas fler människor som arbetar i militärorkestrar än vad det finns diplomater i världen.

Det slår mig att både Ideellt forum och samtalet med Eliasson i grunden handlar om kortsiktighetens kris. Det tydigaste uttrycket för detta är den nu pågående djupa finanskrisen.

I den ryckiga kvartalskapitalismens rusande efter största möjliga vinst på kortast möjliga tid eroderas sånt som förtroende, tillit och ansvar för sammanhang som går utöver mig själv. Det en gång så omhuldade föreningsmedlemskapet handlade inte bara om att individen skulle skolas demokratiskt eller bidra ekonomiskt, utan också om ett slags tillitsskapande. Genom att bli medlem sa individen att hon inte omedelbart förväntade sig vinst eller seger men att hon ville vara med och gå i en viss riktning tillsammans med andra även om vägen var lång och svår.

Hon var med i ett sammanhang som inte tog slut över en natt. Hon kände förtroende. Förtroendet är ett samhälles själva livsnerv. Utan det fungerar varken demokratin eller marknaden. Freden blir en omöjlighet. Det är hög tid att fundera över hur vår tids tillitsbyggande kan se ut.