ÅSIKT

Döden angår oss alla

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

En läkare sitter häktad, misstänkt för dråp på ett gravt hjärnskadat barn. Barnläkaren är omvittnat erfaren och en auktoritet inom narkosbehandling. Hon har aldrig tidigare prickats för felaktigheter. Åklagaren anser att läkaren skulle ha givit barnet en överdos av läkemedel och därmed sett till att barnet dog. Ett så kallat barmhärtighetsmord skulle ha utförts.

Händelsen är sensationell och väcker många frågor. Själva det dramatiska polisingripandet på Astrid Lindgren-sjukhuset ter sig lika överdrivet som när skattemyndigheten skickade polisen på Ingmar Bergman mitt under en repetition vid Dramaten en gång.

Men kanske blir det så här framöver? Den myndighet som handlägger felaktigheter inom vården – Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd – läggs ned. Risken är att missnöjda patienter eller anhöriga allt oftare kommer att dra vårdpersonal inför domstol och att polisen hämtar läkare till häktet.

Juridifieringen av sjukvården är illavarslande, för i de allra flesta fallen handlar det om svåra etiska avväganden, inte om enkla lagbrott.

Av det som hittills framkommit om händelsen vid Astrid Lindgren-sjukhuset tycks det röra sig om ett glapp mellan läkarpraxis och juridik eller snarare om ett glapp mellan vad som sker inne på sjukhusen och den allmänna insikten därom. Har ett överlagt mord skett ska självklart läkaren dömas men kanske är frågan inte riktigt så enkel.

När allt hopp är ute och det inte finns mer att göra står varje läkare och anhörig inför det etiskt svåra beslutet att sluta med den livsuppehållande medicinska verksamheten. När beslutet tagits övergår läkarens uppgift från att rädda liv till att lindra smärta och göra själva döendet så värdigt som möjligt. I takt med den medicinska utvecklingen förskjuts de etiska gränserna. Det råder i dag en osäkerhet om hur man ska hantera patienter vid livets slut.

I november presenterade Statens medicinsk-etiska råd en rapport där tydligare riktlinjer efterlystes. Av detta blev intet. Politiken abdikerade. Rådets majoritet ansåg dessutom att ”läkares möjligheter att i speciella fall förskriva läkemedel vid ett självvalt livsslut bör utredas”.

Diskussionen om aktiv dödshjälp tog fart. Reportage om självmordskliniker i Schweiz och debattartiklar om rätten att själv få råda över sin död, skrevs. En grupp riksdagsledamöter bildade nätverket Rätten till ett värdigt slut. Men motröster hördes också, inte minst från handikapprörelsens håll. Vem kan på förhand säga vad ett värdigt liv är eller inte är? Är verkligen min död bara min?

Fallet med den hjärnskadade flickan på Astrid Lindgren-sjukhuset visar att döden på intet sätt är en människas ensak. Vi är relationella varelser. Både vårt liv och vår död påverkar andra. I frågan om aktiv dödshjälp ställs vår människosyn på sin spets. Men sjukdom och lidande utmanar också normen om den framgångsrika och ständigt friska medborgaren.

I en tid där valfriheten blivit ett politiskt mantra blir döden hotfull. Ingen av oss kan välja bort den. Att ropa på aktiv dödshjälp och läkarassisterat självmord kan ses som ett utslag av den postmoderna människans kamp för att kunna kontrollera en tillvaro som ter sig alltmer okontrollerbar. Om jag nu har förlorat makten över mitt liv tänker jag åtminstone behålla makten över min död.

Döden är en samhällelig och existentiell fråga som inte bara läkare bör ha åsikter om. Politiken får inte fly sitt etiska ansvar.