ÅSIKT

Var är protesterna och fackeltågen?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I helgen gick Roland Emmerichs film 2012 upp på biograferna. John Cusack spelar författaren som försöker rädda sin familj undan katastrofen. Världen rasar samman. Förändringarna i jordens inre leder till att landmassor förflyttas, jordbävningar uppstår och gigantiska tsunamivågor sköljer bort all civilisation.

Jordens undergång år 2012 lär ha förutspåtts av mayaindianerna för flera hundra år sedan.

Varje tid har sin apokalyps. Är det inte vilddjurets framfarter så är det miljöförstöring eller obotliga sjukdomar som orsakar undergången. I Emmerichs film ligger om än outtalat klimatförändringarna till grund för att jordskorpan bryts sönder.

Apokalypsen har alltid eggat människors fantasi.

”Jag är väldigt fascinerad av sådana tankar, och jag har en ganska pessimistisk grundsyn.

I USA tror jag att vi förlorat­ greppet om framtiden på grund av girighet och allmän lögn­aktighet från våra politiker”, ­säger skådespelaren John Cusack i en intervju i Dagens Nyheter apropå biopremiären.

Pessimismen eller snarare uppgivenheten är inte bara Cusacks. Vår tid präglas mer av undergångsstämningar än av hoppet om att världen faktiskt går att förändra.

Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri.

Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

Kanske hör det ihop med ­individualiseringen och den stigmatiserande arbetsmarknadspolitiken. Är du arbetslös beror det på dig själv – gå till en coach och gör om dig! Skammen över det egna misslyckandet leder snarare till tystnad än till uppror.

På Dramaten spelades för några år sedan Jonas Gardells pjäs ”Människor i solen”. Jag minns den fantastiska Sif Ruud som spelade en gammal judinna­ som i sin ungdom hade flytt från Auschwitz. Nu gick hon omkring på ålderns höst med sin resväska packad.

Hon är beredd ifall Mästaren kommer och tar henne med. Men, säger hon, tänk om han redan har kommit? Han kanske har varit här och hon fick inte följa med. Hon blev lämnad kvar.

Vi lever i en värld där löftet om frälsning upphört.

En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt.

Socialdemokratin stod i allians med framtiden.

Den nyligen avslutade S-kongressen blev en seger för Sahlin och en intern kick för de trosvissa. Men politiskt var den mer ett svar på valförlusten 2006 än ett svar på hur valet ska vinnas 2010. Den rödgröna berättelsen måste tydligare bära löftet om en framtid för de många.

Och tron att världen går att förändra.

Denna höst spelas Molières ”Den girige” på Dramaten.

Vi skrattar åt galenskapen. Men skrattet fastnar i halsen. Vi känner igen vår egen tid.

Vi borde bli fly förbannade.