Krönika

Helle Klein

ÅSIKT

Befria Betlehem från bosättarna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Där i herdernas land bland olivlundar och blommande mandelträd förkunnades budskapet att en frälsare fötts. Där i ett stall i Betlehem är kristendomens centrum. Gud blir människa och tydligare kan väl inte människans oerhörda värde gestaltas. 

Runtom i kyrkans församlingar förkunnas nu julefriden. Men julkrubborna har på sina håll förändrats. Jag såg vid en julmarknad nyligen en krubba av olivträ där en mur dragits som skiljer de vise männen från Jesus. Så blir krubban en påminnelse om dagens Betlehem i Mellanöstern – centrum för en av vår tids största politiska konflikter.

I Betlehem kränks människovärdet så gott som dagligen. Av herdarnas blomstrande marker återstår 13 procent som är tillgängligt för de 175?000 palestinier som bor i området. Schaktmaskiner har brutit upp olivlundarna och mandelträden har mejats ner för att ge plats åt  israeliska bosättningar. Två tredjedelar av Betlehemsområdet kontrolleras av nitton illegala bosättningar där cirka 86 000 bosättare bor. 

Genom Jesu födelsestad skär en betongmur som på sina ställen är tre gånger så hög som Berlinmuren. Motorvägar dras genom palestinskt land, men med endast rätt för israeler att köra på.

Allt detta sker i strid med folkrätten och de mänskliga rättigheter vars utgångspunkt just är det kärleksbudskap som julen handlar om.

I maj släppte FN-organet OCHA en rapport om situationen i Betlehem. Genom muren, bosättningarna och de israeliska vägbyggena har staden blivit alltmer inhägnad. De palestinska invånarna förhindras att nå sina odlingar och vattenreserver. Nya administrativa regler hindrar dem att resa utanför staden.

Det är inte särskilt långt mellan Betlehem och Jerusalem men krånglet med gränsövergångar, så kallade checkpoints, kan förvandla en halvtimmes resa till en dagstur. Vid den stora Gilo gränsstationen tvingas palestinier att köa över tre timmar ibland. Att upprätthålla ett vardagsliv med jobb och skolgång blir förstås nästintill omöjligt.

Vatten är ett stort problem för alla invånare på Västbanken, åtminstone om de är palestinier. Israel har annekterat vattentillgångarna och har etablerat ett centraliserat vattensystem.

Världsbanken kritiserar Israel i en rapport som visar att det israeliska statliga vattenföretaget Mekorot pumpar över 50 procent mer vattenmängd från Västbanken än vad Osloavtalet en gång tillät. De 450 000 bosättarna använder betydligt mer vatten än vad 2,3 miljoner palestinier gör som bor på samma landområde.

Alla som reser i området ser de prunkande trädgårdarna och välfyllda simbassängerna hos bosättarna medan den palestinska marken spricker av torka.

Ungefär 200 000 palestinier på Västbanken har inte rinnande vatten utan är beroende av särskilda vattentransporter. Det är dyrt och utgör uppemot 20 procent av hushållsbudgeten. De vattenburna sjukdomarna ökar och de ekologiska konsekvenserna är omfattande.

I julkrubban jag nyligen såg visade sig muren vara löstagbar. Konstnären, Claire Anastas som bor i Betlehem, vägrar att ge upp hoppet om att muren en gång ska falla.

Måtte julen i år bringa till världen just detta trotsiga hopp som skingrar mörkret och låter kärleken segra över rädslan.