ÅSIKT

Hög tid att bryta tystnadens kultur

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nästan dagligen får vi höra om sexövergrepp mot barn som har begåtts av präster och biskopar inom den katolska kyrkan runtom i världen.

Tiotusentals barn har blivit utnyttjade på Irland. I november förra året fastslog den så kallade Murphyrapporten att kyrkan på Irland till mitten av 90-talet aktivt dolde brotten. En utredning i USA 2004 hittade över 10 000 personer som utsatts för övergrepp mellan 1950 och 2002. I Tyskland har hundratals offer trätt fram.

Och nu har två nya fall uppdagats i Sverige.

– Det är för oss mycket tragiskt, säger biskop Anders Arborelius som har bett de drabbade om ursäkt å kyrkans vägnar.

Hur kan detta ha fått pågå utan att någon reagerar i kyrkans ledning? Vad i organisationen gör att det kan bli så fel och att orättfärdiga och brottsliga handlingar kan hållas hemliga?

Förklaringen hänvisas ofta till frågan om celibatet. Jag tror det leder fel just med tanke på att övergrepp sker också inom familjer. Det handlar nog mer om hierarkier och sex som maktutövning.

– Katolska kyrkans maktstruktur är mycket av en sluten herrklubb, där man sluter sig inåt för att skydda kyrkans goda rykte, förklarar ledarskribenten och katoliken Gert Gelotte i en intervju i P1 morgon.

Författaren Marcus Birro, också han katolik, kräver en rejäl förnyelse av sin kyrka. Det är dags att avskaffa celibatet, att tillåta kvinnliga präster, upp-höra med förbud för preventivmedel och att sluta förtrycka de homosexuella, menar Birro.

Att döma av debatten kan det tyckas som att övergreppen bara är ett specifikt katolskt problem. Det vore att göra det enkelt för oss andra som inte är katoliker.

Förra året vid den här tiden skrev jag om ett fall, där en präst anklagades för att ha sexuellt utnyttjat en ungdomsledare i en församling i Stockholms stift. Prästen fick jobba kvar. Oförmågan att hantera övergrepp var tydlig också i en svenskkyrklig miljö.

I hierarkiska och slutna organisationer råder ofta en sorts tystnadens kultur, där man hellre tar maktapparaten i försvar än dess offer. Det auktoritära och patriarkala hör ihop och i dess jordmån frodas sexualförakt, kvinnoförakt och förakt mot oliktänkande.

Det är hög tid att göra upp med detta i såväl katolska som andra sammanhang.