ÅSIKT

Nu står bombhögern mot biståndsvänstern

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I fredags gick den omtalade dokumentärfilmen ”Armadillo” upp på biograferna. Den skildrar de unga danska­ soldaterna på Camp Armadillo­ i Helmand-provinsen i södra Afhganistan.

Filmaren Janus Metz och hans fotograf följde med en grupp danska soldater ur Isaf-styrkan i ett halvår. Vi får se grabbarna från dagen när de tar avsked av nära och kära på Kastrup (kvällen före har de ett avskedsparty med inhyrda strippor) fram till att de sex månader senare kommer hem igen. Några av dem är då svårt skadade.

Det är en stark film som utan pekpinnar eller propaganda skildrar de unga männens möte med kriget. Det som först verkar vara killar drivna av äventyrslusta och möjligen också en sorts idé om att göra gott utvecklas till grabbar i en adrenalinstinn machokultur där fienden (talibanen) mer betraktas som djur än människa. Bara så blir det ju möjligt att rättfärdiga dödandet.

Växlingen mellan de datorspelande grabbarna hemma på campen och eldstriden med talibaner då en av soldaterna avfyrar en granat som i ett slag dödar fyra människor blir mycket talande. Om det i början av filmen handlar om att försöka undvika våld och i stället hitta samarbete med civilbefolkningen blir det efterhand alltmer våldsamma uppdrag. Distansen till de civila afghaner som undrar varför deras hus bombas och åkrar förstörs bara ökar.

De anhörigas förtvivlan men också detta att å ena sidan inte begripa varför i allsin dar mitt barn eller min pojkvän ska offra livet i Afghanistan och å andra sidan känna stolthet för att bemästra meningslösheten är ett intressant psykologiskt fenomen som också framkommer i filmen. Och i slutet ser vi grabben som kommit hem och sitter på ett café med alldeles tom blick.

Bättre än så här kan inte krigets absurditeter skildras.

Desto mer befängt ter sig vår regerings okritiska inställning till svensk truppmedverkan i Afghanistan. Så gott som hela västvärlden inser att Afghanistans­ problem inte löses med bomber utan med bistånd. Land efter land bestämmer sig för att dra tillbaka sina trupper.

Alliansregeringen i Sverige kan däremot inte ens diskutera slutdatum utan säger sig snarare­ vara beredd på att utöka antalet soldater och förlänga krigsinsatsen under lång tid framöver. Herrar Bildt och Björklund vill visst vara så duktiga Nato-vänner att Sverige just nu framstår som den mest krigsivrande nationen.

Desto bättre att de rödgröna äntligen enats om en alternativ Afghanistanpolitik. Det viktiga i kompromissen är årtalet 2011. Redan nästa år vill de rödgröna påbörja tillbakadragandet av svensk militär. Det är utmärkt.

Krigströttheten breder ut sig. Inte bara i USA och England utan också i Sverige. Filmen­ ”Armadillo” kan förhoppningsvis få den mest fanatiske krigsfantasten att inse att kriget i Afghanistan håller på att utvecklas till ett nytt Vietnam. Alla blir förlorare, inte minst det afghanska folket som Isaf-styrkorna är satta att försvara.

Afghanistan är en het politisk fråga runtom i många västländer. Det borde bli en valfråga i Sverige också.

Nu finns två tydliga alternativ: bombhögern mot biståndsvänstern.