Osynlighet föder hat och fördomar

Mötet med den Andres ansikte är ett möte där jagets hela existens prövas, menade filosofen Lévinas.

Jag kommer att tänka på honom när jag ser filmen ”Citronlunden” som just nu går på bio.

Den israeliske regissören Eran Riklis skildrar Israel/Palestina-konflikten utifrån kampen om en citronlund. Änkan Salma vårdar ömt citronträden som hennes far en gång planterat i den lilla palestinska byn där hon bor. Den lummiga trädgården är både en inkomstkälla och en släktklenod.

När den nyutnämnda israeliska försvarsministern flyttar in som granne till byn blir citronlunden ett problem. I militaristernas blick blir den betraktad som en säkerhetsrisk. Bakom citronträden kan det gömma sig terrorister. Säkerhetstjänsten beslutar att den ska avverkas.

Salma tar dock strid för sina träd och driver saken till domstol.

Två vackra och starka kvinnor utgör filmens huvudpersoner: palestiniern Salma och israelen Mira. En dag möts deras blickar. Salma som är utestängd från sin citronlund och Mira, försvarsministerns fru, som är instängd i sitt välbevakade hem. Salma står på ena sidan taggtrådsstängslet. På den andra står Mira. Ett ordlöst samförstånd växer fram, och Miras sympatier hamnar alltmer på Salmas sida.

Den palestinska kvinnan och den israeliska ser på varandra. Deras blickar vill se bortom konfliktens demonisering av Den Andre. Inför varandras ansikten uppstår förståelse och empati.

Mira engagerar sig för citronlundens bevarande – mot sin makes militära intressen. Hon ser Salma som den människa hon är, inte som en presumtiv terrorist eller en ”farlig arab”.

Kameran zoomar ofta in kvinnornas ansikten. Det behövs inga ord. Det räcker med att se ansiktena och ögonen.

Lévinas filosofi är ett reflekterande över ”Ansiktets etik”. Den Andres ansikte representerar utsatthet, nakenhet, det ytterst sårbara. Inför den andres Ansikte ställs frågan om mitt ansvar.

I slutet av filmen står muren färdigbyggd runt byn där Salma bor med sin citronlund. Genom betongen når inga blickar fram. Den Andre förblir osynlig.

Och så kan hatet, fördomarna och förtrycket pågå.

Muren som byggs runt Västbanken är inte bara ett brott mot internationell rätt då den sträcker sig över palestinska landområden. Den är också ett brott mot det humanismens credo som säger att i mötet med den Andre växer ömsesidigheten och medmänskligheten. Ansikte mot ansikte kan vi inte fly ansvaret för varandra.

En fredsprocess där parterna inte längre kan se varandra förefaller lika absurd som att en citronlund kan vara en säkerhetsrisk.