Nykonservativa
på intåg i politiken

Mörka moln drar upp. Mälarens gråhet kan inte skiljas från himlens. Höstlandskapet utanför fönstret påminner om en tavla av Caspar David Friedrich.

På Nationalmuseum visas nu den tyska romantikens gigant. Friedrichs tavlor gestaltar naturen som besjälad. I konstnärens möte med bergen, havet och träden ställs frågor om ensamheten, livet och döden.

”Efter Friedrichs bortgång föll hans konst i total glömska, men han återupptäcktes i Tyskland i början av 1900-talet”, står det i programbladet som också konstaterar att ”en mera tvivelaktig del av återupptäckten var fokuseringen under Tredje riket”. För nazismens konstpoliser hörde naturmystiken och det nordiska till den accepterade konsten.

Det är inte Friedrichs fel. Tavlorna är fantastiska och utställningen kan rekommenderas.

Men att mystiken och romantiken åter gör entré i konstvärlden är nog ett tidens tecken. I spåren av både kommunismens och nyliberalismens död växer de

nykonservativa idéströmningarna fram.

Höstens heta debatt om KD-ledaren Göran Hägglunds angrepp på de kulturradikala kan tyckas perifer. Men synar man Hägglunds tal och artiklar alltsedan i somras handlar det om en tydlig kursändring – tillbaka till värdekonservatismen.

Jag skrev en bok i slutet av 1990-talet om den nykonservativa utmaningen för vänstern och pekade på Kristdemokraternas framgångar i valet 1998 och på förändringarna från nyliberal tankeproduktion till mer värdekonservativ inom högerns olika tankesmedjor.

Konservativa sällskapet startades. Initiativtagarna kom från den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala men också från Cityuniversitetet. Sällskapet gav ut tidskriften Contextus vars syfte var att stimulera idédebatt på konservativ grund. Udden riktades mot nyliberalismen med dess ekonomism men också mot välfärdsstatens modernism och gränslöshet.

Den gamle högermannen Ernst Tryggers kritik mot demokratin lyftes fram. Han var negativ till den allmänna rösträtten och ville begränsa demokratins verkningsfält vilket kretsen kring Contextus verkade gilla.

”I Sverige lider vi förvisso inte under diktatur men nog är det något som i många delar påminner om den förvrängda form av folkstyre som Trygger ville undvika”, skrev en av redaktörerna för Contextus.

Han hette Fredrik Haage och anställdes i somras som Göran Hägglunds talskrivare.

Till det förvrängda i demokratin hör majoritetsprincipen, jämlikheten, att politiker ”låter sig styras av särintressen” samt att ”Alla former av auktoriteter, hierarkier och kvalitativa olikheter skall jämnas ut”, enligt Haage.

Feminism, modernism, mångkultur och HBT-rörelse var sådant som de nykonservativa ville bekämpa.

Några år senare startades tidskriften Salt, där Fredrik Haage också medverkade. Den drog iväg ut i de radikalkonservativa träskmarkerna och inhyste alltmer obskyra åsikter med främlingsfientliga vibbar. De mer anständiga skribenterna lämnade tidningen och efter några år lades den ner.

År 2000 gav Haage ut boken ”Nycklar till modern konservatism” för Timbros räkning.

Nu är visst tiden inne då Konservativa sällskapets idéer ska få en politisk praktik genom Hägglunds kristdemokrater.

Bevare oss väl.