Israelkritik är inte antisemitism

Förra veckan hör till de mest obehagliga i mitt publicistiska liv. Vettlösa anklagelser som gick ut på att jag och mina kollegor på Aftonbladet skulle vara antisemiter trycktes i Dagens Nyheter och Expressen.

Radions Kulturnytt hakade på och i gårdagens Godmorgon Världen! slog programledaren häpnadsväckande nog fast att vår ledare i påskhelgen mot Israels politik var antisemitisk.

Sällan har jag upplevt kulturklimatet så unket.

Expressens ledarskribent Leo Lagercrantz räknar likt en McCarthy upp namnen på förhatliga publicister – från författaren Eva Moberg till DN:s konstskribent Jessica Kempe och Aftonbladets ledarredaktion. Vi kallas exempel på den hatvåg av antisemitism som sveper över Europa.

En annan ofta mer sansad och läsvärd skribent, DN:s Leif Zern, skriver att den kristna västerländska kulturen i grunden vilar på antisemitiskt tankegods. Antisemitismen talar också när den tiger, som det undermedvetna hos en individ.

Vi som dristat oss till att kritisera Israel är alltså antisemiter, oavsett om vi själva vet om det eller inte.

Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski tolkar in Aftonbladets ledare, Den korsfäste Arafat, (2/4) i den kristet-antisemitiska tradition där judarna anklagas för att ha hädat Gud. Tolkningen är befängd.

Finns det någon som helst täckning i vår ledare för en antisemitiskt menad rubrik? Nej, inte en stavelse, vilket flera debattörer från höger till vänster också har konstaterat.

Den kristna påsken handlar om lidandet. Korsdöden innebar en oerhörd kränkning, ett straff för de mest föraktade av förbrytare. Att använda denna symbol för att beskriva situationen för palestinierna i det pågående vansinnet i Mellanöstern är inte särskilt märkligt. Men för den som medvetet vill tolka Israelkritik som utslag av antisemitism är det annorlunda.

”Tro inte att Aftonbladet och dess politiska chefredaktör, teologie kandidat Helle Klein, saknar kunskap om vilken tradition man följer”, insinuerar Wolodarski. DN:s ledarskribent vet alltså att jag följer en viss tradition, nämligen den antisemitiska.

Det måste väl ändå vara möjligt att kritisera staten Israel utan att bli beskylld för att kritisera ”judarna” eller ”judendomen”?

Jag skriver min måndagskrönika hemifrån. Vid skrivbordet satt en gång min farfars far, Gottlieb Klein, överrabbin i Stockholms mosaiska församling i början av 1900-talet. Han var en spännande tänkare.

Gottlieb lyfte fram samhörigheten mellan judendomen och kristendomen. Judendomens budskap var universellt, menade han. Judarnas egenart bestod i deras religiösa tro, inte i en etnisk gemenskap. Han var starkt kritisk mot sionismen och mot de ortodoxa judar som ansåg att den moraliska utvaldheten skulle förverkligas i en etnisk-nationell gemenskap.

”I varje ansats till partikularism såg han ett svek mot judendomens högsta anda ...”, står det i ett femtioårsminne över honom, tryckt i Judisk Tidskrift nr 7 1933.

Jag är kristen, min teologiska fostran från Lund ligger i den av professor Gustav Wingren med flera formulerade skapelseteologin – att Gud är hela jordens skapare och Fader, ej bara de kristnas. Kristendomen vore intet utan judendomen.

Både kristna och judar måste självkritiskt göra upp med sina etnocentriska perspektiv.

Hur förhindra religiös nationalism och etnisk rasism? ”Måste judarnas master story vara en etnisk-partikulär berättelse? – Kan de tolv hebreiska stammarnas förbund vidgas till ett förbund utan stamgränser?” frågar Göran Rosenberg i sin bok ”Det förlorade landet”. Rosenberg önskar att svaret vore ja.

Påsken 1908 predikade min farfars far i Stockholms synagoga. Han slutade med en bön om att ena mänskligheten och skapa fred så att det ljuder från allas läppar: ”En Fader i himmelen, en mänsklighet på jorden!”

I dag tycks fredens viskning hundrafaldigt överröstad av krigets och den etniska chauvinismens larmande.

Det är så outsägligt sorgligt.