ÅSIKT

Med facket i ryggen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Tv:s bilder från den socialdemokratiska valvakan andades optimism och seger. Göran Persson strålade som en sol. Ingen kunde ta fel på att det var valets segrare vi såg.

När Persson skulle hålla sitt tacktal ropade han upp LO:s ordförande Wanja Lundby-

Wedin på scenen och gav henne en kram. "Den här kvinnan är en viktig orsak till segern", sa Persson.

Kanske träffade Persson mitt i prick då på valnatten. Inte så att LO:s ordförande skulle ha vunnit valet, men väl så att det starka socialdemokratiska resultatet till stor del handlat om att den fackliga rörelsen och socialdemokraterna faktiskt gått i takt.

På den socialdemokratiska partikongressen för ett år sedan utropades också

Lundby-Wedin som segrare. Den gången

fick LO igenom sina krav på bland annat

höjda tak i a-kassan och rätt till heltid.

Sedan dess har LO-facken mobiliserat inför valet.

Så stod Göran Persson i riksdagens talarstol och läste upp regeringsförklaringen. Ett urvattnat dokument enligt en näst intill enig kritikerkår.

På många sätt en orättvis kritik. Att en partiledare säger samma sak efter valet som före är kanske inte det mest spännande man kan tänka sig. Men efter de senaste veckorna är det mer av den varan svensk politik skulle behöva.

Att Persson i tisdags presenterade ett rent socialdemokratiskt dokument berodde på att inga uppgörelser ännu var klara. Kanske blev det just därför en uppvisning i enighet mellan arbetarrörelsens grenar.

Ett mänskligare arbetsliv, tryggare anställningar och större inflytande över arbetsorganisation och arbetstider. Heltid som rättighet, deltid som möjlighet. Målsättningar som kunde varit hämtade ur en facklig kravkatalog. Regeringsdeklarationen lånade till och med parollen från LO:s kampanj. Stolta men inte nöjda, sa Persson.

Wanja Lundby-Wedin såg nöjd ut på läktaren.

Samtidigt måste hon ha funderat. Det som pågick i kammaren, där Persson uppträdde som om det var självklart att socialdemokraterna själva bestämmer politiken, var delvis en scen på väg att tas bort från repertoaren. Förhandlingarna med de blivande stödpartierna pågick samtidigt.

Det är en situation som kommer att återkomma. Miljöpartiets framtida ställning i svensk politik är naturligtvis osäker. Årets val visar dock att också vänsterpartiet tröttnat på rollen som plakatviftare och parlamentariskt transportkompani.

Om vänsterpartisterna själva väljer det har partiet inlett en marsch mot politikens kärna. Det gör kanske partiet mer socialdemokratiskt, men innebär samtidigt att det kan ställa större krav för att samarbeta med det stora arbetarpartiet.

Socialdemokratins rätt att tillsammans med den fackliga rörelsen ensam forma den politiska dagordningen går sannolikt mot sitt slut. TCO har redan dragit den slutsatsen. Sture Nordh, organisationens ordförande, talade på vänsterpartiets kongress förra året. Frågan är vad Wanja Lundby-Wedin och LO kommer att göra.

Ingvar Persson