ÅSIKT

Partikulturen behöver vädras ut

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I stället för visioner om huvudstadens framtid har den interna socialdemokratiska debatten efter segervalet i Stockholm handlat om mygel, maktmissbruk och valfusk. Det är inte upplyftande.

Liksom vid flera andra uppmärksammade konflikter står samarbetet mellan socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, eller mer precist LO, i centrum. Fackföreningsrörelsen anklagas för att utöva ett slags kommandodemokrati där argument får vika för röststyrka. Samtidigt hävdar andra att socialdemokratin förvandlas till ett parti för medelklassen.

De socialdemokratiska föreningarna på arbetsplatserna, i praktiken nära knutna till fackliga organisationer, har ett stort inflytande. I Stockholm finns ett 60-tal klubbar och de samordnar sina åsikter. Det är inte så konstigt.

Mobilisering, som det skulle ha kallats tidigare, är en del av en folkrörelses sätt att arbeta. Kvinnoförbundet mobiliserar, SSU och invandrarorganisationerna gör det också. Säkert mobiliserar till och med lilla Broderskapsrörelsen.

I bästa fall håller kanske de lokala föreningarna först medlemsmöten inför viktiga beslut. Det är trots allt medlemmarnas mandat ombuden förvaltar. Men behovet av samordning kan ingen som vill utöva inflytande förneka.

Det finns en tradition av ett slags ”demokratisk centralism” inom socialdemokratin. Kollektivt fattade beslut står över personliga funderingar. En socialdemokrat talar inte bara för sig själv utan för hela partiet, och ytterst för hela arbetarrörelsen. Utan den traditionen hade det svenska samhällsbygget blivit mycket annorlunda.

Lojaliteten med fattade beslut är också grunden för det som brukar kallas facklig/politisk samverkan, ett samarbete som gett den svenska arbetarklassen ett närmast unikt inflytande i politiken.

Samtidigt utgör den kollektiva traditionen och disciplinen grogrund för maktmissbruk. Den socialdemokratiska eller fackliga pampen är inte bara en borgerlig karikatyr. Pampen finns i verkligheten.

Politik handlar om att samla och utöva inflytande. Men också om att redovisa argument och övertyga. Det socialdemokratiska partiet har i sina mest framgångsrika epoker varit ett slags korsväg där arbetarklassens organiserade intressen mött framstegsinriktade intellektuella, och teknokrater.

Socialdemokratin är inte ett rent idéparti och bör inte heller vara det. Hur illa det går när banden mellan den politiska vänstern och fackföreningsrörelsen klipps kan den europeiska vänsterns läge i dag vittna om. Men socialdemokratin är inte heller ett rent klassparti. Ingen av socialdemokratins ledare har kunnat peka på en bakgrund i facket, bara någon på ett ursprung i arbetarklassen.

Missnöjet i Stockholm måste få konsekvenser för framtiden. Det är uppenbart att partiets arbetsformer behöver reformeras och den interna bunkerkulturen vädras ut. Men varken de fackliga intressena eller någon annan tjänar på om konflikten tolkas som en fråga om förhållandet mellan arbetarrörelsens två grenar.