ÅSIKT

Stålarbetarna offer för koncernens spel

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I ett och ett halvt år har de anställda på Degerfors järnverk väntat på besked. I förra veckan kom det till sist. Planen ligger fast, stålverket ska stängas i juni och ämnes-valsverket i september. Men fortfarande svävar koncernledningen på målet, takten i avvecklingen beror på orderläget och omställningen i koncernens andra anläggningar.

De anställda får anpassa sig.

Trots nedläggningshotet har Degerfors fortsatt att leverera stål och vinster till koncernen.

I höstas accepterade de anställda rent av ett extra skift för att klara efterfrågan. Samtidigt investerade AvestaPolarit för att kunna föra över produktionen till England, ett beslut som ifrågasatts på såväl ekonomiska som industriella grunder.

Stålarbetarna i Degerfors har visat lojalitet. I gengäld har de fått ett närmast demonstrativt ointresse både för planer som skulle ge stålverket en ny chans och för de självklara kraven på raka besked.

I sin nisch är stålverket i Degerfors unikt. Det produceras hundratals stålkvalitéer allt efter kundernas önskemål. Den sammanhållna verksamheten gör det möjligt att snabbt ställa om produktionen för att möta marknadens krav. Det skapar flexibilitet som går att ta betalt för. Därför har Degerfors varit mycket lönsamt.

Det är basindustri, men så långt från för-

åldrat man kan komma. Det bygger dessutom på utvecklingsarbete i Degerfors.

Ändå läggs stålverket ner som ett bondeoffer i det stora spelet om Europas stålmarknad. För den finska koncernen Outokumpo som efter åtskilliga affärer äger Degerfors har stålverket bara varit en del i kampen om marknadsandelar.

Ägarnas strategiska intressen får gå före den värdeskapande produktionen.

I mitten av januari presenterade TCO en rapport av professor Christian Berggren. I rapporten visar Berggren hur bristen på ett långsiktigt ägarkapital bidragit till att riva ner den svenska industrikapaciteten.

I stället för att låta produktionen stå i centrum har företagsledarna varit koncentrerade på att driva sina affärsspel.

Den finansiella logiken har brett ut sig på produktionens bekostnad. Det råder helt enkelt brist på kompetenta ägare och industrialister i Sverige.

Resultatet har blivit utarmade företag och försäljningar till utländska ägare, som i fallet Degerfors där stålverket endast setts som en restpost i de finska ägarnas strävanden på världsmarknaden.

Berggren konstaterar att det nationella kapital som behövs finns, nämligen i våra gemensamma pensionsfonder.

Problemet är bara att de regler som styr fonderna förbjuder dem att ta ett aktivt ansvar. Så blir vi åskådare när landets industriella framtid ritas upp.

Receptet är självklart. Låt pensions-

pengarna arbeta för att utveckla ekonomin på sikt.

Det lär inte hjälpa i Degerfors, men det skulle kunna innebära att andra orter slipper råka ut för samma förnedrande arrogans från ägarnas sida.

Ingvar Persson