ÅSIKT

Liberalerna gör vågen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Folkomröstningskampanjen om euron blir en vattendelare i svensk politisk historia. Inte bara därför att frågan i sig är en av de största i samtiden. Euron kan också bli den utlösande faktorn i en brytning mellan det socialdemokratiska partiet och LO.

När Göran Persson i förra veckan förklarade att han inte tänkte bjuda på någon debatt om ”fondsocialism” innebar det en medveten provokation. Persson hade trots allt själv inrättat den gemensamma arbetsgrupp som just havererat. Han kände väl till LO:s linje.

Att han på allvar skulle ha uppfattat de fackliga kraven som fondsocialism är alltså knappast troligt. I stället handlade det om ett vägval. Persson hade lagt samsynen med LO i vågskålen och funnit den lätt i förhållande till möjligheten att agera landsfader i den politiska mitten.

Det nära samarbetet mellan socialdemokratin och den fackliga rörelsen är en av de viktigaste förklaringarna till blockpolitikens ställning i svensk politik. Det är inte socialistiskt nit som hindrat socialdemokrater från att samarbeta med liberaler, eller tvärt om.

Från tid till annan har det mesta i dagens socialdemokratiska politik uppfattats som höjden av liberalism.

Istället är det socialdemokratins tradition som klassparti och fackliga band som stöter bort mittenpartierna. Liberaler har sällan något emot jämställdhet som princip, men missgynnade människor som organiserar sig för att kräva rättvisa uppfattas som en oförskämdhet.

Mycket riktigt har Göran Perssons överraskande oförsonliga salva mot LO hälsats med vågen från borgerliga ledarsidor.

Dagens Nyheter konstaterar att ”den gamla intressegemenskapen” inte längre är given. Dagens Industri välkomnade LO-styrelsens beslut eftersom det enligt tidningen kommer att försvaga organisationens inflytande och Sydsvenska Dagbladet tyckte sig spåra en princip; LO ska inte diktera politiken i Sverige.

Idel glada miner bland dessa euroanhängare med andra ord. Inte därför att förutsättningarna för ett ja i folkomröstningen stärkts. I andra sammanhang brukar dessa ledarsidor framhålla den fackliga kampanjmaskinens effektivitet som den främsta orsaken till de borgerliga partiernas misslyckanden.

Istället jublar man åt möjligheten att socialdemokraterna ska utvecklas till ett vanligt mittenparti.

Det kan vara lockande också för den socialdemokratiska partiledningen och Göran Persson. Om inte annat har hans gode vän Tony Blair visat vilket handlingsutrymme en socialdemokratisk ledare kan skaffa sig genom att säga upp de fackliga kontakterna.

För dagens socialdemokratiska väljare är dock frågan om inte priset skulle bli avskräckande högt. Samverkan mellan fack och parti har inte bara garanterat ett löntagarperspektiv i politiken. Det är framför allt en av de sista resterna av en tid då demokratin byggdes på människors egen organisation, på folkrörelser.

Jublet på de liberala ledarsidorna handlar om utsikterna att se den begravas.