ÅSIKT

Krav på undantag fel väg av facket inför utvidgningen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När EU växer öppnas den svenska arbetsmarknaden för medborgarna i de nya medlemsländerna.

Polacker och balter kommer, precis som i dag tyskar och finländare, att kunna söka arbete i vårt land. Det är tanken bakom den fria rörligheten för arbetskraft som är en av EU:s viktigaste grundpelare.

I diskussionen inför utvidgningen har Göran Persson givit klara besked. De nya länderna ska inte bara bli fullvärdiga medlemmar i EU. Deras medborgare ska också räknas som fullvärdiga européer.

Därför väckte det en del uppseende när regeringens utredare Berit Rollén i januari förklarade att hon för sin del ville se ett svenskt undantag från reglerna för fri rörlighet. Inte för att skydda den svenska arbetsmarknaden, den skulle enligt Rollén inte skadas av ökad rörlighet. Men hon såg risker för att det svenska välfärdssystemen skulle missbrukas.

Då var arbetsmarknadens parter eniga. Utredningens förslag till restriktioner var onödiga. Sverige borde inte kräva några undantag.

Sedan dess har delvis andra tongångar hörts. Några LO-förbund, med Byggnads och Transport i täten, har antytt att Sverige precis som Tyskland och Österrike borde införa övergångsbestämmelser.

Till skillnad från Rollén menar de fackliga organisationerna att en stor arbetskraftsinvandring skulle skada arbetsmarknaden. De ser risker för både lönedumpning och oseriösa förmedlingar, i synnerhet om andra länder inom unionen stänger sina gränser.

Oron bottnar i praktisk erfarenhet. Redan i dag har förmedlingsföretag för egenföretagare från Polen och Baltikum skapat problem på byggmarknaden i Sydsverige. Försök till lönedumpning har förekommit inom transportsektorn och oseriösa arbetsgivare som utnyttjar utländsk arbetskraft är ett problem inom flera branscher.

Det går alltså inte att avfärda oron som uttryck för isolationism eller främlingsfientlighet.

De stämningarna kan i stället skapas av de krafter som i internationaliseringen ser ett redskap för att disciplinera arbetarklassen.

Ändå vore det både diskriminerande och ineffektivt att försöka skydda den svenska arbetsmarknaden genom ett tidsbegränsat undantag.

Det kommer fackföreningsrörelsen förhoppningsvis att kunna enas om när det nu är dags att yttra sig över Rolléns förslag.

Den svenska fackföreningsrörelsen, den kanske starkaste i världen, måste i stället på allvar diskutera hur den ska kunna företräda sina medlemmar och garantera löner och arbetsvillkor också på en internationaliserad arbetsmarknad. Att införa tillfälliga och diskriminerande särregler är ingen lösning.

Kärnan i den fackliga styrkan är att värna kollektivavtalen. Det kommer sannolikt att kräva ett starkare samarbete mellan olika fackliga organisationer, inom landet och internationellt.

Men det handlar också om att förstärka de fackliga organisationernas rätt att ifrågasätta oseriösa entreprenader, och att utveckla andra delar av den arbetsrättsliga lagstiftningen.

Ingvar Persson