ÅSIKT

Bär EU-budskapet utanför folkparken?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Misstron mot både EU och EMU är djup i den svenska opinionen, och djupast är misstron bland LO-medlemmar och traditionella vänsterväljare.

– Det dånar misstroende från LO:s kärnmedlemmar, sa LO-ekonomen Dan Andersson när han före sommaren presenterade en rapport om konsekvenserna av ett medlemskap.

Kanske är det inte så konstigt. Samtidigt som Sverige gått med i EU har marknadsekonomin stått högt i kurs. Internationalisering har framför allt inneburit kapitalets frihet att spela ut länder och anställda mot varandra.

I vårt land har det europeiska samarbetet förknippats med växande klyftor och urholkade trygghetssystem. SCB:s siffror på inkomstfördelningen 2001 visar den näst största inkomstspridningen sedan mätningarna började på 1970-talet. Klasskamp, men med omvända förtecken.

Oavsett om det varit högkonjunktur eller ekonomisk kris har de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Sverige har blivit mer likt världen utanför, men knappast bättre.

Det finns med andra ord starka skäl för många i vårt land att ifrågasätta en ohämmad internationalisering på kapitalets villkor. I alla fall om den innebär att länder tvingas bjuda under varandra i fråga om sociala trygghetssystem och fackföreningar tvingas att acceptera allt sämre villkor.

Här finns alldeles säkert kärnan i det folkliga motståndet mot euron. Inte nationalism eller brist på kunskap, utan tvärt om en befogad oro för att den balans som skapat det svenska välfärdssamhället håller på att gå förlorad.

Men handlar oron egentligen om euron och EU? Kan inte det europeiska samarbetet tvärtom fungera som en motkraft?

När Europafackets nyvalde ordförande John Monks på försommaren talade på TCO:s kongress hävdade han att det var fackföreningsrörelsens uppgift att stå emot ambitionen att öppna världen för ett amerikanskt sätt att driva företag.

I Aftonbladets sommarsamtal om Europas framtid har både Monks och LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin beskrivit det internationella fackliga arbetet som en ödesfråga. Samverkan är en förutsättning för att kunna hävda medlemmarnas intressen på hemmaplan. Gränsöverskridande fackligt arbete är en nödvändig följd av en mer internationell ekonomi, inte dess orsak.

Ja-sidan i folkomröstningen har nu bara en dryg månad på sig att övertyga väljarna om att detsamma gäller politiken. Samarbetet kan fungera som ett sätt för demokratin att behålla initiativet i en utveckling som annars kommer att styras av den oreglerade marknaden.

Dessutom kan ett Europa som erkänner FN, accepterar internationella överenskommelser på miljöområdet och respekterar internationella domstolar utgöra en motkraft i en värld allt mer dominerad av amerikansk självtillräcklighet.

I söndags hörde jag Göran Persson använda just de argumenten. I ett soligt Björkvik fungerade talet om Europa som en balanserande samhällsmodell i en värld alltmer dominerad av USA. Folkomröstningen kommer att avgöras av om argumenten också bär utanför folkparkens stängsel.

Ingvar Persson