ÅSIKT

Kvartals- kapitalismens blinda fläck

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den före detta finansdirektören Ulf Spång ser nästan vädjande ut där han står framför SVT:s kamera. Man anar att en person som inte fostrats i näringslivets garanterat manliga nätverk skulle haft svårt att hålla tillbaka tårarna. Det är långt till den arroganta självsäkerhet som brukar prägla direktörer som lockas ut i offentligheten.

– Det är klart att man alltid kan göra det bättre. Men det har aldrig funnits någon vårdslöshet, aldrig något uppsåt och det får jag en bild av när jag läser utredningen. Det gör mig ont, säger han genom tv-rutan.

Ulf Spång är en av dem som utpekats som huvudansvarig för plundringen av Skandia. Hundratals miljoner har runnit genom de ”program” som hittats på för att fördela bonus mellan de högsta cheferna. Själv har Spång kvitterat ut 115 miljoner, men bara från ett ”program” vilket han är noga med att påpeka.

– Jo, det var enorma belopp och det måste ses i ljuset av att vi var på 1999–2000. Men visst var det enorma belopp, säger han.

Plötsligt står kvartalskapitalismens hjältar där och urskuldar sig.

– Hade någon i det läget tagit upp frågan – vi måste omförhandla, det här är inte rimligt – så kanske vi skulle haft ett annat utfall i dag.

Nu var det ingen som ställde frågan, och tillsammans med de andra toppdirektörerna kunde Spång se hur bankkontot sprängde alla gränser.

Omoral och girighet, på gränsen till det brottsliga. Så beskrev advokat Otto Rydbeck stämningen i Skandia. Det är inte svårt att hålla med. 115 miljoner! Med tanke på att en LO-medlem 2002 i genomsnitt tjänade 17 400 kronor i månaden så motsvarar det ungefär 550 årslöner. Och då är inte Spång den som fått mest.

Det personliga ansvaret kan inte förklaras bort genom att hänvisa till tidsandan. Den som får över 500 normala årslöner insatta på sitt konto kan inte vara omedveten om att det är orimligt mycket pengar, oavsett om någon frågar.

Det är möjligt att en domstol låter sig övertygas i ett skadeståndsmål, men sin heder har Skandiadirektörerna förlorat en gång för alla.

Trots det är bortförklaringarna intressanta. De avslöjar nämligen något de flesta egentligen vetat, men kanske inte vågat formulera.

Under slutet av 1990-talet styrdes Sverige, och stora delar av västvärlden, av en ekonomisk elit som fullständigt förlorat fotfästet. Mitt i pratet om den nya ekonomin och de ständiga vinsterna på världens börser, bakom IT-bubblan och ambitionen att öka värdet på aktiestocken fanns en blind fläck. Det tycks som om det i maktens våningar inte funnits någon som sagt det självklara, att verkliga värden skapas av arbete och produktion.

Ingen, inte ägarna, inte politikerna och framför allt inte direktörerna själva ifrågasatte kvartalskapitalimen. Skandia är bara det senaste exemplet. Nu betalar de anställda och småaktieägarna räkningen, både för direktörernas bonusar och deras dåliga affärer.

Ansvaret för det haveriet delar Spång, Petersson och Carendi med många som fortfarande sitter säkert på sina poster.