ÅSIKT

Politiska lappkast och konspirations- teorier

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Några minuter efter midnatt den 28 september 1994 kom det första nödropet från Estonia. Bogvisiret hade slitits av och Östersjöns vatten strömmade in på bildäck. Mindre än en timme senare ligger fartyget på botten. 852 människor mister livet i en av de värsta katastroferna i passagerarsjöfartens historia.

Det har gått tio år sedan Estonias förlisning. Ändå är olyckan fortfarande ett öppet sår, inte bara för dem som överlevde eller anhöriga till de omkomna. Estonia fortsätter att påverka hela det svenska samhällsklimatet, och till en del beror det antagligen på löften som aldrig borde ha uttalats.

Två statsministrar, den avgående Carl Bildt och den tillträdande Ingvar Carlsson, deklarerade att inga ansträngningar skulle sparas för att bärga fartyget och de omkomna. Kanske pressades de av katastrofens vidd, kanske av krav på handlingskraft.

De snabba beskeden blev i alla fall början på en ovanlig rad av politiska lappkast och en brokig flora av konspirationsteorier.

Redan i december 1994 beslutade regeringen att fartyget i stället skulle täckas över med betong, trots protester från många anhöriga. På sommaren 1996 stoppades övertäckningen.

Ansvaret för det som hände för tio år sedan återstår fortfarande att fördela. Misstron mot myndigheter och politiker hänger sig kvar. Senast i förra veckan krävde fem riksdagsledamöter en ny och oberoende utredning.

Kanske är det oundvikligt. Efter en katastrof som Estonias förlisning måste frågorna fortsätta.

Ändå undrar jag om inte fortsättningen kunde ha blivit annorlunda ifall inte beskeden från början kommit så snabbt. Löftet om bärgning, liksom beslutet om övertäckning är lätta att förklara. Både press och allmänhet ville se svar där det kanske inte fanns några.

Möjligen kunde en del av de politiska tvärvändningar som blivit en del av historien om Estonia kunnat undvikas om inte kraven på politisk handlingskraft fått tränga ut behovet av eftertanke och reflektion.

En katastrof som Estonias förlisning är en unik historisk händelse. Den kan inte jämföras med händelser i den politiska vardagen. Ändå finns det mönster som går igen när makthavare ska reagera på oväntade händelser.

Efter den andra av sommarens spektakulära rymningar, den från Norrtäljeanstalten, tog det Thomas Bodström bara en dag att lansera ett nytt svenskt superfängelse.

Efter den senaste rymningen från Mariefredsanstalten tog det Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör mindre än fyra timmar att besluta sig för att avgå, och justitieministern mindre än tre dagar att utse en ny chef.

Kanske har den svenska kriminalpolitiken fått en ny inriktning, eller i alla fall ett nytt fokus.

Säkert har Bodströms snabba agerande skapat trygghet. En orolig allmänhet ser att något händer, och oppositionen tvingas tillfälligt på reträtt. Frågan är bara om det sker till priset av kommande svekdebatter och politikens långsiktiga inriktning. I så fall är det ett högt pris att betala.

Det lär oss, om inte annat, minnet av katastrofen för tio år sedan.

Ingvar Persson