ÅSIKT

Bra skolor blir bättre och dåliga blir sämre

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den som reser med Stockholms tunnelbana just nu kan inte undgå reklamen. Stadens alla gymnasieskolor söker efter elever. It och Europa, yrkeskurser och karriär ska locka tonåringarna till just den annonserande skolans utbildningar.

Utbildning som en produkt på marknaden, skolorna – privata och kommunala – som försäljare och eleverna som konsumenter. Det är långt till forna tiders syoupplysning.

Samtidigt rapporterade Skolverket i veckan att klyftorna växer. Bra skolor blir bättre, sämre skolor ännu sämre. Likvärdigheten, en gång det svenska skolsystemets adelsmärke, blir allt mindre.

Bland skolpolitiker utlöste rapporten de förväntade kommentarerna.

Folkpartiets Jan Björklund ställde krav på ordningsbetyg och tydligare krav. (Se huvudledaren här bredvid.) Centerns Maud Olofsson på större självstyre för de enskilda skolorna. Decentralisering, för att använda en sliten centerklyscha.

Och den socialdemokratiska skolministern, Ibrahim Baylan? Han kan tänka sig att skärpa kraven för friskolor. Ökad segregation ska kunna vara ett skäl att inte bevilja en skola tillstånd.

Kända käpphästar, om än kanske lite tillspetsade. Kanske är det också därför som det känns som om den skolpolitiska debatten undviker problemets kärna.

I sin rapport pekar Skolverket ut flera orsaker till de växande klyftorna mellan skolor.

I grunden ligger naturligtvis en samhällsutveckling där segregationen, den etniska och den ekonomiska, bara blir djupare. Ingen annan enskild faktor påverkar en ung människas studieförutsättningar mer än föräldrarnas utbildning. Djupa klyftor i samhället skapar djupa klyftor i skolan. Vill vi bryta det mönstret krävs en medveten politik som ger lärare och skolpersonal resurser och förutsättningar.

Det är något helt annat än de slagord som växlas i dagens skoldebatt.

Orsakerna till de växande skillnaderna mellan skolor finns dock inte bara i en allmän samhällsutveckling. De måste också sökas inom skolsystemet självt.

Likvärdighet har varit ett ledord för kommunaliseringen av skolan. Rapporter, inspektioner och redovisningar ska garantera att decentraliseringen inte innebär att undervisningskvalitén blir olika. Ändå tycks dagens kommunala ansvar innebära att skolor inte får samma förutsättningar att lösa sina uppgifter.

Dessutom handlar de ökande klyftorna om dagens system för valfrihet, där skolorna ofta tvingas konkurrera om eleverna som försäljare.

Skolvalet är en fråga som är mycket större än friskolorna. Om skolornas resurser fördelas utifrån deras popularitet riskerar det att skjuta skolans samhällsuppdrag i bakgrunden.

Rätten att välja skola kommer inte att avskaffas. Den frihet valet skapat är alldeles för viktig för föräldrar och elever. Däremot borde vi kunna diskutera hur valfriheten ska utformas så att den inte fördjupar klyftorna.

Vill socialdemokratin

och Ibrahim Baylan ha en debatt om alla barns rätt till en god utbildning är det den frågan de borde lyfta.

Ingvar Persson