ÅSIKT

Det är svårast att tala om lönerna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har gått fort för fackklubben på Swedwoods fabrik i Incukalas några mil väster om Lettlands huvudstad Riga. Alldeles fantastiskt fort egentligen.

Klubben, som är medlem i det lettiska träarbetarförbundet LMNA, bildades för bara ett år sedan. Under det året har 258 anställda gått med i facket. Eftersom personalomsättningen är hög, förra året slutade hälften av de anställda, har klubben i dag 180 medlemmar.

– Sedan vi startade har ledningens uppmärksamhet på arbetsvillkoren förbättrats, säger Laimonis Lazdins.

Han är ordförande och klädd i en blå tygjacka med Swedwoods logotyp på bröstet.

Fabriken i Incukalas skulle lika gärna kunnat ligga i Sverige. Ikeas dotterbolag har byggt den från början. Ett sågverk och en fabrik för limträskivor, blivande platta paket och möbler.

På planen utanför sågverket flyttar en hjullastare från Volvo BM flis med sin enorma skopa, och i torkhallen rullar jättelika Kalmar-truckar. En stor barktäckt hög är virke som lagrats i snö för att användas under sommaren. Metoden ska både bevara råvaran bättre och ge mindre föroreningar än att bespruta staplarna med vatten. Den provas också i Sverige.

Det luktar nysågat timmer och vår.

Inne i fabriken dundrar kapmaskinerna. Sågade detaljer spottas fram och travas manuellt innan de limmas samman till skivor.

Urlastningen av den maskin som fogar samman trästavarna till färdiga skivor ska automatiseras. Det är resultatet av ett fackligt krav. Arbetsmomentet är ett av de tyngsta i fabriken och sliter på ryggen för den som ska lyfta skiva efter skiva.

Fackklubben på Incukalas har ett samarbete med Skogs- och Träfacket i Sverige. Kontakten är viktig för det fackliga arbetet i Lettland.

– Vår situation är bättre än den på företag där det inte finns något samarbete med facket i moderbolaget, säger Lazdins.

Det svenska fackets uppmärksamhet har påverkat ledningen för den lettiska fabriken. Till en del beror det på Ikea-koncernens etiska policy, ”IWAY”.

Där slås bland annat fast att möbeljätten inte samarbetar med företag som använder barn- eller tvångsarbete. Men också att leverantörer till Ikea måste tillåta de anställda att organisera sig fackligt.

Genom direktkontakten med Sverige har de etiska riktlinjerna blivit ett viktigt påtryckningsmedel på den lokala företagsledningen.

Ändå finns inget kollektivavtal. Svårast har det varit att diskutera löner och lönesystem, men också andra frågor är besvärliga i förhandlingarna.

– Företaget vill egentligen bara gå med på sådant som redan finns i lagen, säger Lazdins.

Enligt en uppgörelse ska avtalet vara färdigt före den första juni, men just nu ser det mörkt ut.

Möjligheterna att trycka på är begränsade.

– Till att börja med har vi ingen strejkfond, säger Lazdins.

Dessutom gör lettiska lagar en strejk mot ett privat företag mycket riskabel. Istället hoppas Lazdins att både det lettiska och svenska facket ska hjälpa till i kravet på ett avtal.

– Med gemensamma krafter ska det gå.

Ingvar Persson