ÅSIKT

Jag hittar inga ord för upprorets Nepal

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Nepal”, säger mina arbetskamrater. ”Du måste skriva om Nepal.”

Naturligtvis. Det pågår en revolution, radions Nils Horner och BBC rapporterar dagligen. Människor demonstrerar och strejkar. Bara i går sköts fyra personer till döds av polis, tidigare ytterligare minst sex. Många, många fler har fängslats och misshandlats. Utegångsförbudet respekteras inte längre. Den politiska oppositionen och gerillan är förenade i sin kritik mot den enväldige kungen.

Ändå, hur skriver man om ett land som framstår som litet bara därför att det bokstavligt talat kläms mellan Indien och Kina, världens två blivande supermakter?

Ett land där många ser kungen, möjligen också han själv, som en inkarnation av guden Vishnu? Hur tolkar man politik i en stat där bruttonationalprodukten per invånare är den lägsta utanför Afrika? Ett land där ansedda män låtit leja sig som legosoldater till det brittiska imperiet i snart två århundraden och fattiga kvinnor sedan länge säljs till grannländernas bordeller.

En sak tycks dock klar efter de senaste veckorna. Dagarna för kung Gyanedras envälde måste vara räknade.

Det trodde många också när demonstranter på våren 1990 protesterade mot kungahusets makt. Birendra, den dåvarande kungen – han mördades för fem år sedan av sin son som ännu en bisarr detalj i det hinduiska kunga­dömets historia – skickade ut polisen.

Jag befann mig i Nepal under revolten. Inte i huvudstaden, men dagarna efter kom jag till Katmandu och såg kravallpolisen som besatte varje gathörn. I hjälmar och med bambukäppar fanns de där som en främmande ockupationsstyrka. Polis som uppträder plutons- och kompanivis blir en militärmakt. Efter händelserna i Göteborg 2001 vet vi det, men 1990 var insikten ny för mig.

Ändå fick kungen till sist dela makten med en korrupt, men trots allt folkvald, elit.

Den demokratiska fasaden stoppade dock varken mutorna, maktmissbruket eller till sist ett inbördeskrig. En maoistisk gerilla behärskar sedan 1996 allt större delar av landsbygden.

Attackerna har blivit allt intensivare. Minst tio tusen människor har dödats och gerillan har emellanåt kidnappat barn, för att undervisa dem i marxism. I augusti 2004 stängde maoisterna av huvudstaden Katmandu i en vecka.

Att kungen för ett år sedan åter tog över

hela makten har ytterligare skakat om situationen.

I en ovanlig intervju för BBC förklarade rebelledaren Prachanda att gerillan nu kan tänka sig ett samarbete med den politiska oppositionen och ett framtida flerpartisystem.

En enväldig och möjligen gudomlig kung mot en bondearmé driven av utopiska löften och för ögonblicket allierad med delar av landets elit. Det är som europeiskt 1500-tal. Och mitt emellan ett folkligt uppror, en önskan om något slags modernisering.

Vad skriver man om sådant?

När upproret är avslutat är jag rädd att de fattiga, lågkastiga och maktlösa ännu en gång står där lika övergivna som tidigare.

Så brukar historien sluta.

Ingvar Persson