ÅSIKT

Statsministern – Odells gisslan

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Miriam Makeba är död. Slutet blev på samma gång tragiskt och poetiskt vackert. En kulturens frihetskämpe faller ihop på scenen. En sångerska som tvingats i exil, men vunnit sitt land tillbaka, slutar sin kar­riär inför en publik av dagens förskingrade och förtryckta.

För generationer utgjorde kampen mot apartheid modellen för internationell solidaritet. En kärna av globalt mänskligt ansvar. Makeba blev en av symbolerna.

Det känns på något sätt rätt att hon lämnade livet under en solidaritetskonsert för en europeisk författare, italienaren Roberto ­Saviano.

Hoten mot Saviano kommer inte från staten, utan från maffian. Men i ett Europa, och ett Italien, där kriminell exploatering och en växande främlingsfientlighet löper hand i hand är gränserna inte självklara.

I söndags morse, omkring klockan fem, utbröt en våldsam brand på Stasjons­gata 36 i Drammen. Scenerna beskrivs som kaotiska. Människor kastade sig ut genom fönstren för att undgå lågorna.

Det var inget särskilt med Stasjonsgata 36. Byggt 1910, tre våningar högt och – åtminstone enligt ägaren – välhållet.

Det enda speciella var att det nu tjänade som bostad för minst 20 – ingen vet säkert – polska migrantarbetare. Sju dog i lågorna och röken.

Branden i Drammen hade kunnat inträffa i här. Precis som i Norge har fack och myndigheter i Sverige gång på gång avslöjat ovärd­iga och osäkra boendeförhållanden för utländska arbetstagare. Och år efter år dödas arbetare från andra länder på svenska arbetsplatser.

Ändå bestämde den svenska riksdagen – borgerliga leda­möter och miljö­partister – i onsdags att arbetsgivarna själva ska avgöra behovet av arbetskraft från länder utanför EU. Fackets synpunkter, eller myndigheternas, efterfrågas inte.

Det kan vara blåögdhet eller cynism, men utrymmet för oseriösa företag som vill exploatera människors utsatthet växer.

Den fria rörligheten har en baksida av exploatering, utnyttjande och social dumpning.

Katastrofen i Drammen är inte norsk, eller polsk. Det är en europeisk tragedi.

Enligt all normal politisk logik borde investmentbanken Carnegies haveri vara slutet på Mats Odells politiska karriär.

Det är bara drygt ett år sedan Odell med darr på stämman förklarade att han hade fullt förtroende för banken, som då ifrågasattes som statlig rådgiv­are. Och inte ens nu när krisen står för dörren tycks Odell kunna känna in den folkliga vreden över spekulation och kortsiktighet.

Ändå kommer Odell att sitta kvar. Reinfeldt kan inte sparka honom, inte nu när Odells partikamrater skakar av ilska över att inte få avgöra ­äktenskapsfrågan.

Odell håller statsministern som gisslan. Det skulle kunna användas som argument mot ­koalitionsregeringar.

Den bästa repliken från Carnegieskandalen levererade Riksgäldens chef och den förre ­moderatledaren Bo Lundgren. Utanför Kreugers palats stoppades han i måndags.

Lundgren lät sig dock inte avspisas.

–?Jag äger banken, förklarade han för vakterna.

En replik – nästan ­revolutionär – värdig en representant för folket.

En dyster svensk fotbollssäsong är till sist till ända. Men de svenska mästarna har i varje fall snygga färger.