ÅSIKT

Toppdirektörernas löner måste sänkas

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Anders Borg gör det så snart han ser en mikrofon. Barack Obama gör det, senast i måndags. Och naturligtvis har Mats Odell gjort det. Han är trots allt kristdemokrat.

I spåren av finanskris och den globala ekonomiska kollapsen har det blivit lätt att kritisera företagsledarnas ersättningar och bonussystem. Bildirektörer som kommer för att be om skattebetalarnas hjälp i privata jetplan, banker som på konkursens brant betalar ut vinstdelning på resultat som bluffats ihop.

Sådant provocerar, särskilt på randen till ekonomisk kollaps och massarbetslöshet.

Ändå är de orimliga ersättningarna till en självutnämnd elit inget nytt problem. LO har sedan 1950-talet beskrivit inkomsterna för samhällets toppar. Sedan tio år sammanfattas resultatet i en återkommande rapport. I går kom den senaste.

–?Vi vill sätta tryck på dem som har den politiska makten, sa LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin.

Resultatet sätter nytt ljus på dagens diskussion om bonuskultur och direktörslöner.

LO-rapporten visar nämligen att just näringslivstopparna, en av de elitgrupper som undersökts, aldrig haft det bättre i förhållande till vanliga löntagare. I alla fall inte sedan uppgifterna började samlas in 1950.

Med rapportens mått, för snart 60 år sedan tjänade en toppdirektör lika mycket som 44 industriarbetare, och skillnaden minskade. År 2007, det år rapporten redovisar, tjänade de i genomsnitt lika mycket som 51 industriarbetare. Dessutom har klyftorna ökat.

Observera att det handlar om industriarbetare. Alltså ingen speciellt lågavlönad eller missgynnad grupp. Ändå betalas alltså en toppdirektör lika mycket för ett enda års arbete som en vanlig arbetare för ett helt liv på fabriken.

Det reser frågor om hur bonussystemen och jakten på snabba klipp varit med och drivit fram dagens kris. Men också om den grundläggande synen på människan och hennes värde.

Professorn i etik, Carl-Henrik Grenholm från Uppsala formulerade i går de relevanta frågorna:

–? Är det rimligt?

–?Är det rättvist?

I vanliga fall brukar den sortens frågor viftas bort av näringslivets företrädare.

Vad skulle rättvisa ha med saken att göra? Här handlar det om marknadens villkor.

I dag är det inte så lätt för direktörerna eller deras ideologer. Inte när skattebetalarnas stimulanspaket framstår som den enda vägen undan avgrunden. Och kanske är det därför vi faktiskt tycks ha fått svar på Grenholms frågor.

Nej, det är inte rimligt med klyftor som bara ökar och ökar. Och nej, det är inte rättvist att en människas arbete under ett år ska värderas lika högt som en annans under ett helt liv.

Det är därför direktörernas och andra toppchefers löner måste sänkas och det är därför klyftorna i samhället måste minska.

Inte bara i kristider.