ÅSIKT

Sverige behöver en näringspolitik

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bilderna kunde ha varit hämtade från 1970- eller 80-talen. Brinnande facklor, röda fanor och människor som samlats i ett försök rädda jobben, var­dagen och värdigheten. Samtidigt uttryckte torsdagens demonstrationer i Trollhättan, Rüsselsheim och andra europeiska orter något nytt. En sammanhållning över gränserna där facket på GM gått i spetsen.

Självklart riktade sig kraven mot ägarna. De har ansvar för krisen på Saab och Opel. Men att ha ansvar och att kunna ta ansvar är inte samma sak. Samtidigt som demonstranterna samlades vid Folkets Hus i Trollhättan redo­visade GM en förlust på nästan 10 miljarder dollar – under det sista kvartalet förra året. Utan amerikanska skattepengar vore koncernen redan bankrutt.

Från det hållet lär det inte komma mycket hjälp.

Bilkrisen är en politisk fråga. Till sist träffar konsekvenserna av en dramatisk strukturförändring alltid samhället. Frågan är hur den hanteras. Hittills har statsråden tvått sina händer.

”Kanske ser vi en liten attitydförändring hos regeringen”, sa verkstadsklubbens ordförande Paul Åkerlund efter Maud Olofssons och Sven Otto Littorins besök på Saab i måndags.

Medan politiker i andra länder uttrycker stöd för landets industri har den svenska regeringen varit noga med avståndet. Ibland har det nästan tagit formen av förtal, av före­tagsledningen och av de anställda. Och det tycks inte ha med dagens kris att göra.

Fordonsindustrins företrädare har länge beklagat ointresset från näringsdepartementet. Skattesänkningar och subventioner riktas målmedvetet mot ickeindustriella jobb.

A-kassans urholkning slår mot en industri under ständig strukturomvandling. Och regeringens energiuppgörelse innebär inte bara att kärnkraften permanentas utan också att energiförsörjningen överlämnas till marknaden, med svåröverskådliga effekter för industrin.

Näringspolitik erkänns helt enkelt inte som disciplin, och så har det varit sedan regeringen tillträdde.

Kanske beror det på de skuggor 1970-­talet kastar genom svensk politik. Näringsministern refererar ofta till varvskrisen, och hon är inte ensam. Försöken att rädda det svenska båtbyggandet anses ha dömt ut staten som industripolitisk aktör.

Om Olofsson frågar sin partikamrat från den tiden, Nils G Åsling, kan han berätta om varvens undergång. Men han kan också dela historier om hur svensk stålindustri omstrukturerades och blev en av de främsta i världen. Och om hur det gjordes med statens hjälp.

Moderatledaren Bohman var emot.

”Men jag svarade att nu gäller det att samla nationen kring en så viktig nyckelnäring som stålet”, sa Åsling nyligen till Dagens Arbete.

Resultatet har sedan dess skapat miljarder, åt ägare, anställda och staten. I dag känner sig Åsling nöjd. ”Det blev en lyckad konstruktion, måste jag säga”.

Det vore trevligt för Maud Olofsson att en dag kunna säga samma sak. Men då behöver landet inte bara en näringsminister, utan också en näringspolitik.