ÅSIKT

Strejkrätten ger arbetsfred

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det blev ingen strejk i skogen. Det beror, kanske lite överraskande, faktiskt på strejkrätten.

Dagen innan konflikten skulle bryta ut drog arbetsgivarorganisationen SLA tillbaka kravet att fritt kunna ersätta anställda med entreprenörer. Det hade knappast hänt utan hotet om strejk.

Avtalet tillhör de sista under avtalsvåren 2010. Och precis som på andra avtalsområden har arbetsgivarna fått ge upp sina mest aggressiva krav. Något lönestopp blir det inte, och inte något slut på LO:s låglönesatsning heller.

Det ser på många sätt ut som för tre år sedan.

Ändå skiljer årets avtalsrörelse ut sig. Efter arbetsgivarnas stränga centralstyrning av förhandlingarna och Teknikföretagens beslut att säga upp Industriavtalet från 1997 måste en ny ordning för lönebildningen skapas, och det fort. Ingen tjänar på att avtalsrörelsen förvandlas till en huggsexa, där alla vill få mest.

Dessutom blev konflikträttens betydelse tydlig. Det beror inte främst på de inställda konflikterna på hotellen eller i handeln.

I stället är det i industrin som något hänt. Livsmedelsarbetareförbundet tvingades varsla om konfliktåtgärder för att alls komma till förhandlingsbordet. GS-facket tvingades hota med stridsåtgärder, både i träindustrin och i skogen.

I pappersindustrin utlöstes en strejk, den första i industrin sedan industriavtalet skrevs på. Sex bruk stod stilla i tio dagar. Strejker må vara ”stenålder”, för att använda Svensk Handels vd Dag Klackenbergs ord, men de är inte verkningslösa. Svensk Näringslivs propagandasatsning med helsidesannonser och direktörs-tv kan inte konkurrera.

Annonser i Stockholms morgontidningar får ju inte pappersmaskinerna att snurra, eller virket ur skogen.

Sanningen är att det aldrig varit effektivare än i dag att vägra arbeta, när all produktion sker direkt mot order och där världens ekonomier är tätt sammanflätade. Det är en styrka de fackliga organisationerna måste hantera försiktigt, men också en styrka som förutsätter respekt från motparten och anständiga avtal.

I annat fall kommer motsättningarna oundvikligen att komma fram på andra sätt. Det är därför rätten till ordnad konflikt i själva verket är den yttersta garanten för arbetsfred.