ÅSIKT

Nu vilar ansvaret på arbetsgivarna

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ett år när nästan alla svenska löntagare har fått nya kollektivavtal borde kanske av­slutas med en summering. I synnerhet som avtalsåret 2010 präglades av både hårda ord och hårda konflikter.

Själv utnämnde jag i våras Svenskt näringslivs direktör Urban Bäckström till Sveriges farligaste man. En bedömning som på det hela taget står sig.

Ändå får summeringen vänta. Det är nämligen redan dags att blicka framåt, mot avtalsåret 2011. Och det har alla förutsättningar att bli dramatiskt.

Sedan 1997 när fack och arbetsgivare inom industrin slöt industriavtalet har svensk lönebildning styrts av två principer: löneökningarna ska ligga i nivå med omvärldens och det är den konkurrensutsatta industrin som avgör takten.

Förhandlingarna har – särskilt för ­industrins del – förts samordnat och enligt en noga fastställd ritual, och ­resultatet har genom LO-samordningen lagt grunden för andra avtals­områden.

Ordningen är inte oomtvistad, men ingen kan förneka att den bidragit till både arbetsfred och reallöneökningar­. Lönebildningen har varit ”på plats”, som Göran Persson uttryckte det.

Efter det gångna årets förhandlingar ligger det mesta i spillror. Industrin har, för första gången sedan industriavtalet skrevs, upplevt konflikter i samband med en lönerörelse. Arbetare och tjänstemän har avtal som löper ut vid olika tidpunkter och den största arbetsgivarorganisationen har lämnat industriavtalet.

Det ser ut som receptet för problem, riktigt stora problem. Ska de undvikas är det dessutom bråttom. Redan i september löper industritjänstemännens avtal ut. LO-avtalen ska förnyas i februari 2012. I praktiken betyder det att arbetet med krav och argument börjar nu.

Det gäller också arbetet med samordningen, för avtalsförhandlingarna måste samordnas. LO-förbunden kommer aldrig att acceptera en nivå som arbetsgivare och tjänstemän satt på egen hand. Om det är så Svenskt näringsliv tänkt sig framtiden kommer det att bli bråk.

Nu vilar ansvaret att hitta lösningar inför avtalsåret 2011 tungt på arbetsmarknadens parter, och speciellt på arbetsgivarna. Det är trots allt de som valt att riva upp en förhandlingsordning som fungerat i mer än ett årtionde.