Aftonbladet
Dagens namn: Justus, Justina
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Reinfeldt förstår inte värdet av bra företag

”Utan en politik som skapar förutsättningar för företagen finns det till sist inga pengar kvar att sänka skatterna för”

Bärande arbetsplats Genom effektiviseringar inom industrin har Sverige klarat sig undan att dras ner i den ekonomiska krisen. Här är ABB i Ludvika.   Bärande arbetsplats Genom effektiviseringar inom industrin har Sverige klarat sig undan att dras ner i den ekonomiska krisen. Här är ABB i Ludvika. Foto: Tommy Mardell

Ibland kan Stockholm kännas lite provinsiellt när man kommer från Ludvika. Jag gissar att Stefan Löfven kände något

liknande när han härom veckan åkte tillbaka till huvudstaden efter ett möte om gruvnäringens framtid i Bergslagen.

Det har gått ett tag sedan jag stötte ihop med kommunfullmäktiges ordförande i kassakön på Konsum. Skämtsamt brukar jag kalla honom borgmästaren.

Utanför var landskapet stelfruset.

– Jag ska till Brasilien och jobba, förklarade han och kunde se mig dra ner mössan ytterligare en bit över de stel-

frusna öronen.

Naturligtvis arbetar borgmästaren på ABB.

Det är så där när man bor granne med exportindustrin. På tåget talas det om resor till Kanada för att laga transformatorer. Någon i jaktlaget arbetar med reservdelar på den nordamerikanska marknaden.

Människor har varit i Kina, Indien och Sydafrika. Och på Storgatan i Ludvika finns alltid utländska delegationer på studieresa.

 

På gruvkonferensen pratade Stefan Löfven om att den svenska industrin återigen måste tillåtas bli ”världsbäst”. Det förutsätter politik; utbildning, infrastruktur och samhällsservice.

Löfven vill återintroducera exportindustrin i det politiska samtalet, och han har gått ut hårt. Redan den första veckan som partiledare anklagade han regeringen för att se på näringslivet som ett särintresse.

Fast riktigt så har varken Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg uttryckt sig.

När Anders Borg för tre år sedan talade om ett särintresse för ”de väldigt rika” pratade han faktiskt inte om svenskt näringsliv utan om Svenskt Näringsliv, organisationen alltså.

Och på den punkten hade ju Borg rätt. Det hårt politiserade Svenskt Näringsliv framstår ofta mer som en gammel-

moderat tankesmedja än som en prövande företrädare för svenska företag. Ett sätt att hålla liv i debatten om anställningstrygghet och att skapa försörjning åt tidigare borgerliga ministrar och politruker, men knappast ett redskap för att stärka industrin eller företagen.

Också Fredrik Reinfeldt talade om Svenskt Näringsliv när han på förra årets moderatstämma skulle ge exempel på ett typiskt särintresse.

Men det spelade ingen roll. Svenskt Näringslivs Urban Bäckström fylldes av helig vrede å landets alla direktörers vägnar.

Det är nog inte så konstigt. Regeringen – framför allt statsminister Reinfeldt – har visat att den inte sätter värde på industrin eller företagen. Bolag som städar villor i Täby eller plundrar äldreboenden undantagna, naturligtvis.

Statsministern kallade Saab ”ett varumärke i en varumärkesportfölj”. När han skulle uppmana oss att köpa svenska julklappar kunde han inte komma på en

enda produkt från tillverkningsindustrin.

 

I ett av sina gränslöst självmärkvärdiga jultal – för drygt två år sedan – förklarade Fredrik Reinfeldt till och med att kraven på ökad produktivitet är ett ”elitprojekt”.

Det ligger kanske naturligt i munnen på den som genomfört subventioner till hamburgerkedjor, rut- och rotavdrag och sänkt skatt på krogbesök.

Men det måste kännas som ett hån för de anställda i industrin, som genom ständiga effektiviseringar har lyckats bevara konkurrenskraften i en global tävlan.

Det, snarare än Anders Borgs påstådda briljans, är orsaken till att Sverige ännu lyckats undvika att dras ner i den europeiska krisen.

Sedan 1997, året för det första industriavtalet, har produktiviteten ökat varje år fram till finanskrisen 2008. Tidningen Dagens Arbete har visat att vinsten per anställd i några av landets största företag mer än fördubblats på tio år.

Förra året exporterade svensk industri varor för drygt 1 213 miljarder kronor. Det gav ett överskott på drygt 77 miljarder, i huvudsak ett resultat av industriproduktion.

 

Industrin har inte heller spelat ut sin roll för sysselsättningen. Det konstaterar fackföreningsekonomen Daniel Lind. Om vi tar hänsyn till att allt fler arbetsuppgifter – allt från städning till kvalificerade datatjänster – nu köps in av industriföretagen, har antalet anställda knappt minskat alls mellan 1995 och 2005. Han beskriver de senaste 15 åren som de mest ”industritunga” sedan 1960-talet.

Samtidigt har vi en regering som ser framtiden i hushållsnära tjänster och billig service på krogen.

Jag vet inte om de riktiga direktörerna på de riktiga företagen blir lika upprörda som Urban Bäckström när Svenskt Näringsliv beskrivs som ett särintresse. Men jag har hört många historier om hur de på sin kammare svär över regeringens ointresse.

Det betyder förstås inte att direktörerna blir socialdemokrater. Dagens Industri presenterade i veckan en undersökning som visar att en majoritet av företags-ledarna tycker att Reinfeldt har störst förståelse för företagens villkor. Särskilt misstänksamma är småföretagarna. Men näringslivet är inte bara sina direktörer, och Löfven säger något som måste sägas.

Utan framgångsrika företag – inte minst inom industrin – skulle Sverige vara ett fattigare land. Och utan en politik som skapar förutsättningar för

företagen finns det till sist inga pengar kvar att sänka skatterna för.

Det är illa när arbetarrörelsen måste påminna Moderaterna om den saken.

SENASTE NYTT

Visa fler