ÅSIKT

Tackar för inbjudan – men jag kommer inte

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Om vi bortser från vädret, och du inte har försökt handla på systemet i Bor­länge, framstod antag­ligen förra veckan som ganska stillsam. Det brukar bli så efter midsommar, utom på landets redaktioner.

Här har mejlboxarna nämligen svämmat över. Företag, intresse­organisationer och myndig­heter vill att jag ska besöka just dem. Några har till och med skickat specialutformade inbjudningar med post.

Från Sveriges grinigaste arbetsgivare – Almega – kom ett glittrigt kuvert med en drinkbiljett och en broschyr som ser ut som en bunt rikskuponger.

Från Dalarna ramlade det in en tom flaska med en liten hoprullad lapp inuti, som flaskpost.

Jag tror landets kändisar brukar få den sortens inbjudningar från Micael Bindefeld.

Allt beror förstås på politiker­veckan i Visby som inleddes i går. ”Alla” – journalister, lobbyister och politiker – ska ju vara där.

Bara i dag räknar jag till över 220 arrangemang i program­tidningen, och då är inte ­huvudattraktionen – Miljöpartiet – medräknat. Här finns Vattenfall och Siemens, antroposofer och Riks­förbundet för sällsynta ­diagnoser, FOI, LRF och Hotell och restauranganställdas förbund.

För en vecka har landets informations­avdelningar fri tillgång till kassa­kistan, och det är konkur­rens om journalisterna.

Statsvetaren ­Maria Wendt skriver om det där i boken ”Politik som spektakel”, där hon ifrågasätter vad den här sortens medie­händelser egent­ligen gör med demokratin?

Självfallet lanserar förlaget boken i samband med politikerveckan. Det är så man får uppmärksamhet.

Jag frågar mig om verkligen alla resurser som läggs på rosévin, influgna föreläsare och påkostade inbjudningar är väl använda? Har inte företag, myndigheter och organisa­tioner bättre sätt att använda sina pengar?

Tydligen inte.

Politiken och pr-branschen har vuxit allt tätare ihop. Rege­ringskansliet hämtar med­arbetare från ­reklambyråer och avdankade socialdemokrater dyker upp som konsulter ­eller informationschefer.

Idén att politiken kan vara en arena för mötet mellan olika samhällsintressen, eller att politiker på något sätt ska vara representativa för sina väljare verkar – Stefan Löfven till trots – antik.

Almedalen har blivit en symbol för allt det där. Bland snittar, gratisdrinkar och en eller annan sommarledig svensk kan alla glida mellan rollerna i den svenska makt­eliten utan skarvar eller sömmar.

Mediegenomslaget lär bli stort och stämningen hög, och det vill jag inte missunna någon. Men jag passar nog ­inte riktigt in.

Så, tack för alla inbjudningar, men jag kan dessvärre inte komma.