ÅSIKT

Brunnsvik offras för flexibiliteten

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag antar att det här skulle ha kunnat bli en rapport från älgskogen. Det är den tiden på året. Till och med en av Stockholms morgontidningar gav sig in i älgjournalistiken, med en modell prydligt uppklädd i någon av huvud­stadens jaktboutiquer.

Om jag skulle dyka upp på samlingsplatsen i Dammsjö­kurvan i den där utstyrseln skulle nog en del ögonbryn ­höjas i gryningsljuset.

Men den här krönikan kommer inte att handla om älgjakt. ­Samtidigt som vi i jaktlaget lottade ut de första passen bars ­nämligen en del av ett kulturarv bort bara några kilometer ­därifrån.

Det handlar återigen om Brunnsviks Folkhögskola. Det var under några år min arbetsplats, men under drygt 100 år ­spelade skolan framför allt en huvudroll i folkhemsbygget.

Här har de beslutsfattare och administratörer som gjorde folkhemmet möjligt utbildats. Här har också de poeter och författare som avslöjade folkhemmets avigsidor och ofullständigheter gått.

Men framför allt har Brunnsvik varit platsen där tusen och åter tusen människor kunnat växa.

Dessutom har den ­moderna folkbildningen och folkrörelsetraditionen sina rötter just här. Utan Brunnsvik hade Sverige varit ett ­annat och mycket sämre land.

Nu ska det som finns kvar av folkhögskolan flytta. ABF Nordöstra Storstockholm, som genom ett antal märkliga ­affärer tog över rätten till ­skolans statsbidrag för några år sedan, ser bättre möjligheter på annat håll.

Inventarierna är redan på väg att skingras. Det var det som hände i helgen. Möblerna i ett av husen hade sålts till en flyktingförläggning i Jämtland. En fullstor långtradare hade hyrts in för ändamålet.

Bland det som tömdes finns ­utrustning som skänkts till ­skolan av Kommunals medlemmar.

Jag undrar om de vårdbiträden och renhållningsarbetare som betalat hade kunnat tro att ­deras gåva skulle skeppas i väg som vrakgods?

Tidningen Folkhögskolan har talat med Brunnsviks chef – hon kallar sig rektor. Intervjun ger mig en aning om hur man tänker.

Nyckelordet är ­flexibilitet. Det är en flexibilitet utan gränser. Den tillåter varken fast anställd personal, fasta lokaler eller ordhållighet gentemot de kursdeltagare som trott sig söka till en skola med traditioner.

I stället gäller det att snabbt anpassa sig till tidens trender och myndigheternas nycker i Projektsverige.

Det är ironiskt. Brunnsvik blev en gång vad det varit just ur bristen på flexibilitet. Skolans ­grundare vägrade anpassa sig till makten, och skapade på så vis något nytt.

Nu bärs det arvet alltså bort och säljs till högstbjudande. En del av det svenska kultur­arvet går i graven.

Och jakten?

Än så länge går det bäst för ­älgarna.