Aftonbladet
Dagens namn: Georg, Göran
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Våga tala om statligt ägande i industrin

Sverige behöver en näringspolitik som inte bara handlar om rut- och restaurangsubventioner.

Lär av Obama, Reinfeldt! I Barack Obamas USA stöttar staten industrin, i Fredrik Reinfeldts Sverige är statsråden som gladast när de får lägga ner en fabrik.   Lär av Obama, Reinfeldt! I Barack Obamas USA stöttar staten industrin, i Fredrik Reinfeldts Sverige är statsråden som gladast när de får lägga ner en fabrik. Foto: PABLO MARTINEZ MONSIVAIS/AP

Det finns en sak som kommer tillbaka i alla försök att förklara Barack Obamas seger i tisdagens val. Den framgångsrika insatsen för att rädda den amerikanska bilindustrin.

Valet kom ju att avgöras i Pennsylvania, Michigan och - framför allt - Ohio. USA:s hårt prövade industriella hjärtland.

Det är inte så konstigt om en del också noterar skillnaden mellan USA och Sverige. Där lyfts det framgångsrika stödet till industrin fram som en politisk merit. Här tycks statsråden vara gladast när de lyckats lägga ner en fabrik.

Att det på sina håll inom borgerligheten tycks ha blivit en politisk trossats att betrakta industrin som passé är utan tvekan ett av svensk politiks märkligaste inslag.

Nu står vi inför ännu en våg av varsel och nedläggningar och den amerikanska aktivismen lyfts fram som kontrast till svensk passivitet. Just det gjorde till exempel LO:s ordförande och chefsekonom häromdagen.

Det finns dock en sak som ingen riktigt tycks vilja tala om. Staten tog faktiskt tillfälligt över ägandet av företagen som skulle räddas.

Statligt ägande - hur kortvarigt det än skulle vara - är minerad mark här hemma, i alla fall om det inte gäller banker. Fråga Mona Sahlin.

Hur många gånger har vi inte vi hört Maud Olofsson förklara att staten inte - på några villkor - ska driva bilfabriker.

Kanske hänger det samman med 1970-talets försök att rädda varvsindustrin. I efterhand har industriminister Nils G Åsling blivit en symbol för misslyckandet. Det tycks inte minst plåga dagens centerpartister.

Åsling borde kanske i stället värderas utifrån moderniseringen av stålindustrin. Resultatet genererar fortfarande exportinkomster för Sverige.

I arbetet med stålindustrin spelade statligt ägande en stor roll, och det är knappast någon tillfällighet. Att kasta ut de gamla ägarna skapar nämligen en alldeles särskild dynamik.

Fråga Bo Lundgren, som när man försökte hindra honom från att komma in på Carnegie bank kunde deklarera:

– Jag äger banken.

Obama kunde knappast ha riskerat skattebetalarnas pengar utan att skaffa sig kontroll över bilindustrin, och han kunde inte ha satsat en enda dollar utan att sätta stopp för bildirektörernas självbelåtna arrogans. Det hade varit omöjligt.

Just därför behöver Sverige i dag en näringspolitik som inte bara handlar om Rut- och restaurangsubventioner, utan också om industrin. Men dessutom måste vi kanske börja våga tala om tillfälligt statligt ägande även när det inte handlar om banker.

I alla fall om vi - likt de amerikanska väljarna - tror att staten har en roll att spela när näringslivet förändras.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet