ÅSIKT

Bankernas bonusar är ett hot mot alla

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Också Anders Borg säger att bankernas bonusar driver på kriser
Också Anders Borg säger att bankernas bonusar driver på kriser

Om det hade handlat om stödet från människor skulle EU:s finansministrar inte ha behövt tveka. När till och med väljarna i det välmående Schweiz kräver av sina politiker att de sätter stopp för direktörernas bonusexcesser är det klart att också människor i EU-länderna vill se ett slut på karusellen.

Strider mot moralen

Måttlösa bonusar och overkliga löneförmåner strider mot vanlig, hederlig moral. Ingen, absolut ingen, kan göra sig förtjänt av alla de förmåner som den ekonomiska eliten beviljat sig själva.

I synnerhet inte i en sektor som, likt bankerna, gång på gång fått räddas av skattebetalarna.

Men förslaget att begränsa de europeiska bankdirektörernas bonusar till en årslön - med möjlighet för ägarna att fördubbla summan - handlar inte bara om vad vanliga människor tycker. Egentligen handlar det kanske inte ens om moral.

Bonusar är farliga

Omåttliga bonusar till människorna som fattar beslut på den internationella finansiella marknaden är helt enkelt livsfarligt. De leder till spekulation och driver upp risktagandet, och de skyfflar undan långsiktighet och ansvarstagande.

Sambandet mellan bonusar och problemen på finansmarknaden är inte ens särskilt kontroversiellt. Till och med Anders Borg beskriver belöningarna som en "deldrivkraft" för överdrivet risktagande.

Att den konservativa brittiska regeringen inte accepterar resonemanget är en annan sak. Finansbranschen i London har ett rejält politiskt inflytande, och något ska man ju göra för sina bröder i herrklubben.

Begränsat politiskt tålamod

Nu ska de tekniska detaljerna göras färdiga, och förhoppningen är att den brittiske finansministern George Osborne till sist ska acceptera beslutet.

Det blir ett tak för bankbonusarna, men frågan är hur effektivt det blir.

Uppfinningsrikedomen när det handlar om att bevilja sig själv förmåner brukar vara oändligt, och det politiska tålamodet begränsat när det gäller att kritisera direktörernas förmåner.

Det är bara att se hur den svenska regeringens retorik förändrats.

Det är säkert inte sista gången Europas finansministrar tvingas prata om direktörernas girighet.