ÅSIKT

Framtiden hänger på valberedningen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Våren betyder en massa olika saker. Snösmältning, tussilago, trädgårdsarbete och ­hö­snuva.

För en krympande del av svenska folket är det dessutom årsmötestider. Dagordning, ­revisorer som rapporterar och - en smula talande – parentation.

Jag vet det, eftersom jag bor i en trakt där annat än bostadsrättsföreningar fortfarande är en viktig och mycket praktisk del av vardagen.

Båtbryggan nere vid sjön sköts av båtsällskapet, den ­lokala kulturföreningen är ett nav i bygden. Jaktmarken arrenderas tillsammans av oss i jaktklubben och folketshusföreningen kämpar med det lite skamfilade Folkets Hus.

Och nu är det alltså årsmöten. Det är högtidligt och lite otids­enligt.

Dessutom ska förstås en ny ­styrelse utses. Ofta är just det ett problem.

Folkrörelserna är det svenska folkstyrets kronjuvel. Det är idrottsklubbar, frikyrkor och ­lokala partiföreningar som tillsammans med nykterhets­rörelsen, fackföreningarna och alla andra små och stora föreningar byggt upp landet.

För något tjugotal år ­sedan dominerade faktiskt den insikten svensk samhällsdebatt. Demokrati- och maktutredningarna stod som spön i backen. Jag deltog själv i någon och alla som hade någon betydelse pratade om den amerikanske statsvetaren Robert Putnam och hans bok om demokratin i Italien.

Putnams tes handlar i korthet om att människor måste bygga upp förtroendet för varandra, både för att ­demokratin och ekonomin ska fungera. Han kallade det för “socialt kapital”.

De positiva exemplen hämtade han från norra Italien och handlade till exempel om körsång. Den som vill sjunga i kör kommer ju inte undan sam­arbete med andra människor.

Det finns en kör som brukar repetera i byns Folkets Hus.

Nu är det länge sedan jag ­hörde talas om Putman. Man saknar inte kon förrän båset är tomt, och kanske var det så att vi redan för tjugo år sedan ­kunde ana slutet för det Sverige som folkrörelserna har byggt.

Det var väl ungefär då Ica och H&M började använda begreppet medlem för att binda upp kunder. Antagligen var det också då allt fler organisationer började betrakta in­betalningskort – folk använde fortfarande sådan på den tiden – som det yttersta uttrycket för samhällsengagemang.

Och nu har vi ju Facebook.

Föreningsaktiviteten i Sverige är imponerande. När SCB för sju år sedan senast undersökte saken ordentligt svarade åtta av tio att de var medlemmar i minst en förening. Men även om statistikerna vill vara försiktiga med tidsserier lutar många kurvor faktiskt ­neråt.

Men så har vi ju års­mötena, och valberedningarnas kamp med att hitta en ny ordförande, en ny kassör eller ­kanske bara en ny ­suppleant

i styrelsen.

Rätt mycket av det svenska samhällets framtid hänger på att de lyckas.