ÅSIKT

Direktörer tar inte ansvar för Sverige

VILL PAUSA LÖNELYFTEN För att öka Sveriges konkurrenskraft jämfört med länder som Indien och Kina borde lönelyften helst ta en paus tycker arbetsgivarna. Men att arbetsgivarna har ett ansvar för hela Sveriges ekonomi, och sätta stopp för lönerna är inte att ta ansvar.
Foto: Illustration: PAUL WALLANDER
VILL PAUSA LÖNELYFTEN För att öka Sveriges konkurrenskraft jämfört med länder som Indien och Kina borde lönelyften helst ta en paus tycker arbetsgivarna. Men att arbetsgivarna har ett ansvar för hela Sveriges ekonomi, och sätta stopp för lönerna är inte att ta ansvar.
LEDARE

10 december 2015. Lönerna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Om direktörerna i de stora exportföre­tagen fick bestämma själva skulle det ­inte bli några lönehöjningar alls. Ökningen har varit för stor och produktiviteten har utvecklats för dåligt.

För att öka Sveriges konkurrenskraft jämfört med länder som Indien och Kina borde lönelyften helst ta en paus. Ungefär så kan vi sammanfatta budskapet från arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen i går.

Till och med direktörerna på Stor­gatan i Stockholm inser dock att ett nollavtal kan bli svårsålt, men hoppas på löne­ökningar på under en procent. Och med ­dagens lönebildningsmodell borde det inte bara gälla industrin. Eftersom exportsektorn ska vara normerande för ­hela arbetsmarknaden borde i princip ingen räkna med mer än några tiondels procent i höjd lön.

Att facken gör en annan bedömning är ingen överraskning. Men just nu är det ovanligt stora skillnader i synen på verkligheten.

I början av november presenterade ­industrifacken sina krav, och de tycker att lönerna kan höjas med 2,8 procent ­nästa år. Tre gånger så mycket som ­arbetsgivarna säger. Och det utan att ­konkurrenskraft, export eller syssel­sättning skadas.

Perspektiven skiljer sig åt

Till stor del handlar skillnaden om ­något som inte alls hör hemma vid ­förhandlingsbordet, inflationen. Varken fack eller arbetsgivare säger sig vilja ­spekulera om prisutvecklingen, men ­perspektiven skiljer sig åt.

Arbetsgivarna utgår ifrån historien, där Sverige i praktiken knappt haft någon inflation på åratal. Målet om två procents prisstegringar har inte i lönerörelsen att göra. Inte fakta som minusränta, tillväxtsiffror och förväntningar om en stigande inflation heller.

Facken anser däremot att Riksbankens inflationsmål måste gälla. Det har fungerat i drygt 20 år, och att överge det nu vore ett oansvarigt vågspel.

Om arbetsmarknadens parter visar att de tvivlar på Stefan Ingves förmåga att göra sitt jobb hamnar hela den svenska ekonomin på ett sluttande plan. Det ­skulle skada den ekonomiska politiken och den ekonomiska utvecklingen.

Ett hot mot ledarrollen

Lönebildningen kan dessutom förvandlas till en gissningstävling om framtidens inflation, eller en frejdig huggsexa om löneutrymmet.

Löneökningar på under en procent skulle vara ett hot mot både inflationsmålet och industrins ledande roll på arbetsmarknaden.

När fack och arbetsgivare inom industrin för snart 20 år sedan tog på sig ­rollen som riktmärke för hela arbets­marknaden axlade de också ett ansvar för hela ­Sveriges ekonomi.

Om arbetsgivarna försöker sätta tvärstopp för lönerna visar de att de inte vill ta det ansvaret.