ÅSIKT

Europatåget är på väg åt fel håll

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag har kanske aldrig tillhört de troende EU-anhängarna, inte tindrat med ögonen när unionsbygget beskrivits som ett ”fredsprojekt” eller så. Invändningar som byråkratin, slutenheten och det demokratiska underskottet har alltid varit för starka.

Ändå har Europa – kontinenten – förstås alltid funnits här, som vår egen del av världen eller ett slags nära utland. För mig som växte upp i en generation före dagens lågprisflyg var det självklart att de första egna resorna skulle göras med tåg, eller på motorcykel.

Interrailbiljetter, resecheckar och en ryggsäck. Dieselångor på autobahn, värdshus i Österrike och campingplatser i vindistrikt. Morgontåg till Glasgow, tågbyte på centralstationen i München eller ett uråldrigt järnvägshotell i Pyrenéerna.

Jag har till och med åkt tåg till Aten.

Visst, det krävdes pass och du måste ibland passera en tullare. Men Europa, eller i alla fall Västeuropa, låg för dina fötter.

Och så där har det fortsatt.

En öppenhet som till synes obevekligt har vuxit och vuxit, som ett nattåg på väg mot sin destination.

Murens fall, passunionen och utvidgningen av EU.

Inte ens alkoholransonerna har överlevt.

Det är klart att det fanns en baksida.

Lönedumpning, usla arbetsvillkor och till och med människohandel. Men i grunden kändes den växande öppenheten ändå som något gott.

Kanske tar vi utvecklingen för given, precis som vi förväntar oss att nattåget ska ha nått sin slutstation så småningom. Men frågan är om vi ska vara så säkra. De senaste årens flyktingvåg har väckt krafter som tycks få hela Europaprojektet att byta riktning.

Auktoritära regimer på frammarsch, taggtråd och panikartad signalpolitik. Så ser bilden av Europa ut i december 2015.

Vem hade för några år sedan trott att Storbritannien skulle förbereda en folkomröstning där ett utträde ur unionen är ett realistiskt alternativ, och där motsatsen förutsätter långtgående undantag när det gäller just öppenheten? Vem hade kunnat tänka sig att Nationella Fronten skulle gå ur första omgången i ett franskt regionalval som det största partiet?

Och vem hade framför allt kunnat föreställa sig att Anna Johansson och Anders Ygeman skuldra vid skuldra skulle slåss för att kräva legitimation av passagerare på lokaltågen mellan Malmö och Köpenhamn, eller för att få stänga Öresundsbron?

Bilden av EU som ett tåg på väg mot målet, ett både bredare och djupare samarbete, känns inte längre så självklar.

Det skulle kunna slå an en ton av skadeglädje. Det var inte alls så här EU-entusiasterna påstod att det skulle bli.

Men i grunden är det förstås framför allt sorgligt, för öppenheten är fortfarande det vackraste i EU-projektet.