Aftonbladet
Dagens namn: David, Salomon
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Modellen går mot sin ödesvecka

Löfvens svenska system på upploppet

Foto: Robert Nyberg

Bråket om den svenska modellen har präglat svensk politik de ­senaste veckorna.

Är det att ungdomar ska stiga upp tidigt på morgonen, att pensionärer­ ska slippa äta kattmat eller att läxorna ska vara klara innan Netflix? Rut-avdrag eller blanketthysteri?

En sak brukar ändå alla – utom möj­ligen Jan Björklund – kunna enas om.

I den svenska modellen reglerar fack och arbetsgivare själva löner och ­villkor på arbetsmarknaden.

Till modellen räknar till exempel ­Stefan Löfven säkert också den ordning för lönebildningen som gällt de senaste årtiondena, där exportindustrins löner sätter ramen för den övriga arbetsmarknaden.

”Märket”, som man säger i de avtalsförhandlingar som just den här veckan går in på det absoluta upploppet.

Som ordförande i IF Metall var Stefan Löfven en central del av systemet.

Nu tvingas han som statsminister

se på när modellen vacklar.

De senaste 20 åren har lönebildningen grovt förenklat gått till så att facken inom industrin, både LO- och tjänstemannaförbund, förhandlat med stor­företagen. Sedan har andra branscher fått anpassa sig, och i de fall det blivit bråk har statens medlare stått redo att fösa in alla i ledet.

Det blir inga spektakulära segrar, ­vare sig för direktörer eller för avtals­sekreterare, och det har knorrats från många håll.

För landets löntagare har industrinormen varit extremt viktig. Real­lönerna har stigit de senaste 20 åren, och så har det verkligen inte alltid varit.

Dessutom har normen betytt att ­löneutrymmet fördelats. Den som ­arbetar med service eller att vårda människor ska ju bedömas efter ­samma mått som den som kokar stål eller ­skruvar ihop bilar.

Arbetsgivarna har inte heller blivit lottlösa. De har fått kontroll över lönekostnaderna, förutsägbarhet och dessutom arbetsfred.

Och för finansministrar, från Erik ­Åsbrink till Magdalena Andersson, har normen skapat ekonomisk stabilitet.

Industrinormen har inte varit någon perfekt utgångspunkt, men ingen har hittat någon bättre. Nu hopar sig dock orosmolnen. Här är några:

 Haveriet i LO-samordningen. När LO:s avtalssekreterare Torbjörn ­Johansson i oktober berättade att förbunden inte kunnat enas skrädde han inte orden. ”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande.”

Nu har varje LO-förbund presenterat sina egna krav. Vad det kommer att betyda för lönebildningen återstår att se.

 Ekonomin. Alla avtalsrörelser handlar om det som ska komma, och med minusränta och nollinflation är den ekonomiska framtiden osäkrare än någonsin. Ska parterna över huvud ­taget bry sig om riksbankens inflationsmål?

Facken vill räkna med två procents inflation, arbetsgivarna inte med någon alls. Med så olika bild av verkligheten är det svårt att prata om löner.

 De usla kvinnolönerna. I verkligheten tjänar kvinnor i genomsnitt tre fjärdedelar av vad män tjänar. Så har det varit och så är det, trots att jämställd­heten stått i centrum i avtalsrörelse ­efter avtalsrörelse.

Det kan inte kallas för en fungerande lönebildning.

 Individuella löner. Enligt det statliga Medlingsinstitutet saknar ­nästan en tredjedel av de stora kollektiv­avtalen siffror för löneökningar. Det gäller bland annat lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare i kommuner och landsting.

Om de sifferlösa avtalen blir ett sätt att höja lönen på någon annans bekostnad blir följden förr eller senare krav på kompensation.

 EU:s regler. När Stefan Löfven på en partikonferens i Örebro blåste till strid för den svenska modellen kände han sig kanske lite stärkt. En vecka tidigare hade svenska regeringstjänstemän tillsammans med fack och arbetsgivare i sista stund lyckats stoppa EU-förslag som skulle ha hotat hela kollektiv­avtalsmodellen.

Men i grunden finns problemen med EU kvar, och för enskilda branscher skulle det redan behövas politiska ­ingrepp för att förhindra löne­dumpning.

 Politiska hot. Under vintern har de borgerliga partierna plötsligt visat ett väldigt intresse för lönerna, särskilt de lägsta lönerna. De är, har vi fått veta, alldeles för höga.

Liberalerna och Centerpartiet tänker sig en lagstiftad maximilön, i alla fall för nyanlända invandrare. Björklunds och Lööfs tankeövningar är kanske inte värda att tas på allvar men tunga politiker som pratar om att bestämma löner borde ändå göra oss oroliga.

Stefan Löfven kommer att behöva ­försvara den svenska modellen. Men just nu, de närmaste ödesmättade veckorna, ligger ansvaret hos fack

och arbetsgivare. Det är vid förhandlingsbordet som frågorna om lön, ­anställningsvillkor och sådant måste lösas.

 Det är just det som är själva grundtanken på den svenska arbets­marknaden.

 

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.

Ledare Arbetsmarknadspolitik
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet