Krönika

Ingvar Persson

ÅSIKT

Uppgivna direktörer – ett hot mot landet

Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Ledarsidan driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.

Häromdagen hade industrins arbetsgivare kallat till pressträff i Hitech building, en av Hötorgsskraporna mitt i Stockholm. Organisationernas chefsekonomer ville presentera framtidsutsikterna för olika branscher i den svenska industrin.

Och prognosen är, för att sammanfatta, ganska dystra. Visserligen råder högkonjunktur och arbetskraftsbrist, men hoten är många och vändningen skrämmande nära.

Dessutom har ju Donald Trump vunnit valet i USA.

Ytterst handlade pressträffen förstås om vinterns löneförhandlingar. Det är mycket av den varan just nu, och det mesta känns igen. Några löneökningar finns det enligt arbetsgivarna inte rum för.

Det finns inget så dystert som en arbetsgivarrepresentant i början av en löneförhandling. Åsnan Ior kan framstå som munter i jämförelse.

Det lät förstås lite annorlunda när LO-ekonomerna några dagar senare presenterade sin prognos. På LO-borgen talas det om fortsatt tillväxt och brist på arbetskraft.

En sak är dock fackets och arbetsgivarnas ekonomer eniga om. Produktiviteten, alltså det vi tillverkar på en viss tid, ökar inte som den brukat göra. Det gäller en stor del av den industrialiserade världen, men också Sverige.

Svenskt näringsliv, som förstås också gjort en prognos, talar om” en extrem inbromsning av produktivitetstillväxten”. Det borde göra oss oroliga på riktigt.

I längden gör mindre produktivitetsutveckling att utrymmet för löneökningar, men också välfärd och samhällsinvesteringar, blir mindre. Produktiviteten är viktig för alla.

En slutsats kan förstås vara att vi borde anstränga oss för att jobba smartare och effektivare. Då behöver Sverige offentliga satsningar på välutbildad arbetskraft, fungerande samhällsinstitutioner och en stark infrastruktur. Och företagen måste våga investera i maskiner och kompetensutveckling.

En annan slutsats skulle kunna vara att vi får vänja oss vid en långsammare tillväxt. Vi får anpassa oss och sänka våra förväntningar, och ungefär så tycks arbetsgivarnas ekonomer resonera. Då blir det självklart att jämföra lönekostnader med länderna i Baltikum eller till och med i Asien.

Det är lite som när borgerliga politiker på fullt allvar menar att det är låglönejobb och politiskt dikterade max-löner som Sverige behöver.

Med det perspektivet finns det förstås inget utrymme för löneökningar eller mer välfärd.

Avtalsförhandlingar handlar om att fördela ett utrymme. Men ekonomisk utveckling handlar om att ta ansvar. Samhället och politiken kan skapa förutsättningar och de fackliga organisationerna kan underlätta. Men det är företagarna som måste ta möjligheterna till utveckling och tillväxt.

När arbetsgivarnas organisationer vill att vi ska vänja oss vid produktivitet som inte växer, och löner som står still, sviker de faktiskt sin roll i samhället.