Nytt klassamhälle firar sin första maj

I dag blir det ingen demonstration i Vaxholm – i alla fall inte något klassiskt gemensamt möte med arbetarrörelsens fackliga och politiska gren.

Inte i dag heller, kanske man borde säga.

I Vaxholm är förstamajdemonstrationerna förbehållna valår. Så har det varit länge, säger arbetarekommunens ordförande Peder Grönberg.

– Det är möjligt att vi har ett bord och bjuder på fika nere i Söderhamnen.

Kanske är det inte så konstigt att det inte blir någon demonstration. Kommunen vilar på stabil borgerlig bas, världens mörkblåaste enligt Grönberg.

Militären och fiskarna har ersatts av storstadens välbärgade pendlare. Den politiska tendensen är dock densamma.

Vaxholm, med sin småstadscharm och sin fästning, är knappast en självklar symbol för försvaret av den svenska modellen på arbetsmarknaden. Ändå är det precis den roll orten tilldelats.

I slutet av maj lämnar EG-domstolens generaladvokat Paolo Mengozzi sitt förslag till beslut i det som på domstolsprosa kallas Lavalmålet, Vaxholmskonflikten.

Knappast någon annan händelse de senaste åren har varit en tydligare vattendelare i svensk politik.

Sedan konflikten har Svenskt Näringsliv, och delar av den politiska borgerligheten, konsekvent ifrågasatt strejkrätten, rätten att ställa krav på ett kollektivavtal och fackets ställning i allmänhet.

När frågan hamnade i EU:s rättskvarnar har Vaxholm också blivit en europeisk symbol för rätten att försvara nationella system för rimliga villkor på arbetsmarknaden. Nu ska den alltså avgöras juridiskt, och på EG-domstolens dom kommer att följa en politisk process med stor betydelse för den svenska arbetsmarknadens framtid.

Det ger stoff för klassiska förstamajparoller.

I Göteborg bärs parollerna om kollektivavtalen när förstamajtåget marscherar uppför Avenyn. Det försäkrar Dan Fransson, ombudsman på Hotell- och restauranganställdas avdelning i Göteborg.

Fransson blev rikskänd när han i höstas inledde blockaden av salladsbaren Wild’n Fresh i saluhallen Briggen mellan tredje och fjärde Långgatorna. En symbol för fackligt övervåld, om vi ska tro dominerande opinionsbildare i våra vanligaste liberala medier.

Att Fransson och hans kolleger innan dess tecknat avtal för de anställda på omkring 50 restauranger och därmed gjort ett jättejobb för att försvara kollektivavtalens ställning brukar samma opinionsbildare försiktigt glida förbi.

Fransson är besviken på arbetsgivarorganisationen Sveriges Hotell- och restauranger.

– Vi ska bära avtalet tillsammans, men i den här konflikten deltog de i kritiken.

Nu har Wild’n Fresh ny ägare och, trots allt, kollektivavtal.

– Det tog 115 dygn, men det var det värt, säger Fransson.

Arbetet med att röja upp i en bransch där upp till hälften av arbetsplatserna faktiskt är oreglerade fortsätter. Just nu ligger omkring 30 avtalsförslag hos olika Göteborgskrogar.

– Medlemmarna uppskattar att det händer något.

Hotell- och restaurangfacket har utvärderat konflikten. Slutsatsen är dubbel. Facket måste bättre förklara för arbetsgivare och allmänhet varför det behövs kollektivavtal. Men arbetsgivare som smiter från ansvaret för rimliga anställningsvillkor och renhårig konkurrens måste motarbetas hårt och konsekvent.

Också det skulle kunna vara en paroll i dagens demonstrationer.

I Göteborg har blockadvakterna kunnat dra sig tillbaka. I korsningen mellan Värmdövägen och Gustavsviksvägen i Nacka – utanför vårdföretaget Curanda – står de kvar.

Curanda är ett av de privata företag som tagit över Nacka, som så många andra kommuner. Företaget erbjuder till exempel städning, omvårdnad och ledsagning för gamla och sjuka.

Lågkvalificerad tjänsteproduktion skulle den säga som inte vet bättre.

Curandas ägare vill inte teckna kollektivavtal. Facket vill ha ett avtal som garanterar ersättning för obekväm arbetstid, försäkringar och allt annat som måste regleras mellan arbetsgivare och anställda.

Precis som det självklart fanns när verksamheten drevs av kommunen.

Därför står blockadvakterna där, varje morgon sedan den 25 januari.

– I början var vi bara fyra men nu har vi ett schema, säger Jane Cronhage från Kommunals sektion i Nacka.

– Nu börjar det i alla fall bli varmt och skönt.

Det har blivit första maj.

I sina uttalanden finns det ingen som försvarar kollektivavtalen hårdare än arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m). Det skulle då möjligen vara finansminister Anders Borg (m).

I sin praktiska politik har de dock på kort tid gjort mer för att försvaga de fackliga organisationerna än kanske någon av sina företrädare.

Avskaffandet av skatteavdragen för fackföreningsavgifter, höjningen av avgifterna till a-kassan och sänkningen av ersättningen från samma försäkring har alla pekat i en riktning. Mot hårdare villkor för löntagarna och deras organisationer.

En fackföreningsrörelse stark nog att avvärja spontana protester och vilda strejker, men för svag för att på allvar utmana klyftor och orättvisor. Så ser idealet ut i finansministerns modeller.

Tillsammans med besparingar på vuxenutbildningen och det egendomliga förslaget om skatterabatt för ”hushållsnära” tjänster banas väg för en ny och mer lågavlönad arbetsmarknad.

Ett nytt klassamhälle, om man vill.

Just det slags samhälle förstamajfirandet en gång inrättades för att bekämpa.

Det kan också vara en anledning att demonstrera.