ÅSIKT

Regeringens svarta år

Väljarras och flera skandaler blev Reinfeldts facit för 2007

1 av 3
Mats Odell, finans- marknadsminister.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

1 januari 2007. Det skulle bli ett år då regeringen lyfte i opinionsmätningarna. Väljarna skulle se effekterna av regeringens politik. De skulle se de nya jobben växa fram, känna hur skattesänkningarna gjorde deras plånböcker tjockare.

Nu vet vi hur det gick. Regeringens kräftgång i opinionen fortsatte. Ingen regering har i modern tid tappat väljare i en så rasande fart som Reinfeldts.

En viktig förklaring är att väljarna inför valet 2006 inte uppfattade att det var den här politiken de röstade fram. Reinfeldt och Borg brukar ju hävda det. Att de var fullständigt ärliga och redovisade varje förslag.

Men många av de väljare som röstade borgerligt för drygt ett år sedan såg inte förslagen om ökade a-kasseavgifter och kraftigt sänkta skatter för de redan rika. De hörde inte borgerliga politiker tala om åtstramningar för sjuka och arbetslösa.

Hjärtlös politik

Däremot hörde de löftena om nya jobb, och i Reinfeldt såg de ett alternativ till en allt tröttare socialdemokratisk regering under Göran Persson.

Det visade sig vara en bräcklig grund att stå på när alliansen väl hamnade i regeringsställning. Därför har vi under året sett starka manifestationer mot regeringens a-kassepolitik och nedskärningar. Till och med Alf Svensson kallade nyligen regeringens politik för hjärtlös. Och han har trots allt röstat för den i riksdagen.

Inte så konstigt att alliansen rasar i opinionsmätningarna.

En annan förklaring är naturligtvis de politiska skandaler som präglat regeringen under 2007. När det blåste som mest i höstas påminde Reinfeldt mer om boxaren ”Lillen” Eklund efter sin förlustmatch mot Frank Bruno än om en förtroendeingivande statsman.

Flera stora skandaler

Skandalerna var:

Carnegieaffären

Finansmarknadsminister Mats Odell vill sälja ut statliga företag, och hans organisation för att göra detta bemannades konsekvent med folk som tidigare jobbat på investmentbanken Carnegie. När det avslöjades att företaget redovisat fiktiva vinster och betalt ut orättfärdiga bonusar på hundratals miljoner spillde skandalen över på Odell. Karin Forseke, regeringens expert på bolagsförsäljning, avgick den 1 oktober. Statssekreteraren Urban Funhede gick två dagar senare. Den borgerliga regeringens företrädare tycktes ha svårt att hålla någon rimlig rågång mellan näringslivet och staten. Utförsäljningen framstod som en finansiell julgransplundring.

Schenströmaffären

Strax efter midnatt den 1 november avgick Reinfeldts statssekreterare Ulrica Schenström. Hon hade varit på krogen och blivit full samtidigt som hon hade krisjour i regeringen. Åratal av kritik mot den socialdemokratiska regeringens krishantering slog plötsligt tillbaka på de borgerliga. Reinfeldt förlorade sin mest förtrogna medarbetare.

Svartjobb och svartbyggen

Schenströms efterträdare blev Nicola Klase, men bara någon dag senare

avslöjades det att hon anlitat svart

arbetskraft för över 60 000 kronor. Det blev startpunkten för en hel serie

”bekännelser”. Nära hälften av regeringens 33 statssekreterare uppgav att de hade anlitat svart arbetskraft, ofta städhjälp. Moderatprofilerna Carl och Charlotte Cederschiöld erkände att de gjort det i 13 år och att det fortfarande pågick.

Björlings villa var svartbygge

Allt detta knöt an till 2006 års skandaler, där Maria Borelius och Cecilia Stegö Chiló fick avgå för liknande felsteg.

Sedan framkom det att handelsminister Ewa Björlings villa på Ekerö var ett svartbygge. När tidningen Metro frågade Reinfeldt vad han tyckte om fusket svarade han:

”Det finns regler i Sverige för vad som är okej och inte okej. Om saker och ting förklaras vara inte okej får man betala

en avgift för det. Och det har hon gjort.”

Handen upp den som kände sig mindre förvirrad efter den kommentaren.

På ett ytligt plan visar affärerna och skandalerna att regeringen är dålig på mediehantering, och det är nog så många av dess företrädare i efterhand väljer att tolka det. Med lite bättre ”spin” hade skandalerna fått mindre skadeverkan.

Så är det kanske, men de visar också något annat.

Levde inte upp till egna budskap

Reinfeldt gick till val med ett moraliskt, kanske till och med moraliserande budskap. Alla ska dra sitt strå till stacken. Fusket med bidrag måste upphöra. Medborgarna måste skärpa sig. Han talade om solidaritet och arbete för det gemensamma.

Och så visar det sig att regeringens företrädare inte själva lever upp till detta. De är inte ens i närheten. När bilderna av lyxvillor, skattefusk, hembiträden och feta krognotor sipprade ut såg väljarna inte de nya moderaterna, utan de riktigt gamla. De såg ett parti vars företrädare lever ett liv fjärran från de flesta väljares egen vardag.

En sådan regering straffas i opinionen.

Och då har jag inte ens nämnt den interna kris som avslöjades när Mikael Odenberg avgick.