ÅSIKT

Vem vill se Anders Borg som sparbössa?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Stockholms kommun sparkar 90 kulturarbetare för att spara 16 miljoner. Tidningen Punkt SE har rapporterat bra om det där i veckan.

Besparingarna slår mot Kulturskolan, Stadsbiblioteket och Stadsmuseet.

Samtidigt lägger de borgerliga politikerna i kommunen 50 färska miljoner på Volvo Ocean Race.

En seglingstävling.

Segling eller kultur för ungdomar? För Kristina Axén Olin verkar valet givet. Hon säger att racet blir ett lyft för stockholmarna och turismen.

Missförstå mig inte nu.

Jag gillar segling. Men som publiksport är den ungefär lika lyckad som fia med knuff.

Seglingen är nedlusad av pengar från storföretagen och en del politiker brukar gilla den sortens ­arrangemang. Ni vet, lite skepparmössa och sidenscarf sådär. Många tillfällen att mingla med närings­livets toppar under improviserade ­bjudningar på fördäck.

Så kan man också använda skattepengarna.

Han har sina ljusa stunder, journalisten KG Bergström.

I tv-programmet KGB i tisdags behövde han bara några få frågor för att peta hål på Filippa Reinfeldts politiska dimridåer.

I en debattartikel nyligen skrev hon att moderaterna varit fixerade vid ägarformen, och alltid förordat privata lösningar. Nu skulle kvaliteten hamna i främsta rummet.

KGB frågade om Reinfeldt därmed kunde tänka sig att återföra verksamheter i kommunal regi, om privatiseringen fungerade dåligt.

– Nej, jag tycker snarare att vi behöver en ­större mångfald. Att vi ska öppna upp för och ­välkomna fler vårdgivare.

Alltså: om privatiseringen misslyckas är svaret?–?ännu mer privatisering.

God dag, yxskaft.

Problemet för moderaterna och Filippa Reinfeldt är att de så ofta sätter likhetstecken mellan privata lösningar och god kvalité.

För dem är rättvisan i systemet inte intressant och den radikala principen att behoven och inte efterfrågan ska styra vården är en i grunden främmande tanke.

KGB visade att Reinfeldts utspel mest handlade om retorik. Ett försök att ändra bilden av moderaterna, samtidigt som man i Stockholms landsting marknadsanpassar vården i full skala.

När jag rotade igenom lådorna i förrådet nyligen hittade jag en gammal stengodsfigur som föreställde Gunnar Sträng.

Ett arv från min mammas morfar någon gång på 1970-talet. Den går att använda som prydnad och som spargris. Mynten stoppas in strax under hakan på den gamle landsvägsagitatorn. Det går inte att få ut dem igen.

Tänker på den där figuren när jag ser Anders Borg kommentera börsraset.

Det har hänt något med den politiska kulturen sedan Sträng.

Då markerade man sin tillhörighet, kanske till och med sin ­identitet, med ­partipolitiska symboler. En bildekal, en knapp i kavajslaget eller en rundlagd finansminister hemma i bokhyllan.

I dag är gränserna inte lika tydliga.

Livsprojektet är mer individuellt och partierna inte alls lika starka som förr.

Bildekalerna har försvunnit (känner faktiskt bara en person som fortfarande har en på bakrutan).

Det är dessutom lite svårt att tänka sig att någon skulle köpa en stengodsfigur förställande Anders Borg.

Jag tror vid närmare eftertanke att vi alla har skäl att vara glada över den utvecklingen.