ÅSIKT

Det var vi som gjorde uppror mot 68-revolten

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Studentupproret i Paris 1968.
Studentupproret i Paris 1968.

I dessa dagar svämmar tidningarna över av minnen från 1968. Bilder från kriget i Vietnam varvas med demonstrationståg, kårockupationer och nostalgiska berättelser om en radikalare tid.

Jag måste erkänna att mina egna minnen är lite dimmiga. Jag är född i maj 1968, ungefär samtidigt som barrikaderna byggdes i Paris, och för mig handlade revoltåret mest om en gul barnvagn och ljummen välling.

När jag blev äldre insåg både jag och mina generationskamrater ändå att stämningen från 1968 satte sin prägel på samhällsutvecklingen. ”Den mest bestående förändringen var ifrågasättandet av auktoriteter”, säger statsvetaren Marie Demker i tidningen Fokus.

Jag tror att hon har rätt, och för oss som växte upp efter 1968 betydde den inställningen paradoxalt nog att vi gjorde uppror även mot vänsterrörelsen. Vi var trötta på parollerna och de röda fanorna. Trötta på flummiga kläder och alternativa livsstilar.

För mig personligen blev det ett högst måttfullt uppror. Jag engagerade mig i socialdemokratin, precis som mina föräldrar. Därmed blev jag vänsterextremist i 1980-talets skola. Högern uppfattade nämligen förändringen först, och fick marknaden att framstå som det instrument som skulle befria individen. Alla i min omgivning – det kändes så i

alla fall – röstade på moderaterna i skolvalen och gick omkring med dekaler från SAF:s

kampanj mot löntagarfonderna. Det var lammullströjor och stålportföljer och drömmar om stora aktieklipp.

Rättvisa uppfattades som ett förlegat begrepp och det var fult att engagera sig i en politisk organisation. Den som gjorde det lierade sig indirekt med de intorkade skäggen från 68.

Vänstern brukar beskriva det där som ett svek, men var det verkligen det? Eller var det bara samma strävan efter frihet? Samma krav på att varje generation måste få göra sina egna val? Låt vara att kraven ofta tog sig osmakliga former.

Mot den bakgrunden är jag trött på alla som hävdar att de senaste 25 åren varit förlorade. Det är nämligen inte sant.

Under samma period har miljöfrågan gått från alternativsvängen till politikens mittfåra. Feminismen har flyttat fram positionerna och HBT-personer har fått en plats i debatten. Muren har fallit och världen är öppnare. Globaliseringen har lett till framväxten av en global solidaritetsrörelse.

Det är en grundläggande utmaning för vänstern att klassklyftorna ökat så dramatiskt under samma period. 1968 var ett viktigt år, men jag tvivlar på att arvet hanteras bäst genom att hävda att allt var så mycket bättre då. Tyvärr ligger det som en underton

i många skildringar av 1968 – så radikala,

så engagerade, så fulla av liv blir ni aldrig!

Det låter som en predikant, som först presenterar sin version av paradiset, för att sedan omedelbart slå fast att det är ouppnåeligt.

Sånt föder sällan stort engagemang.