ÅSIKT

Globaliseringen göder matkrisen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Den globala matkrisen, de stigande priserna, riskerar att kasta miljoner asiater tillbaka i fattigdom.

Varningen kommer från Asiatiska utvecklingsbanken, som samlades förra veckan för att diskutera utvecklingen.

Samma oroväckande rapporter kommer från flera länder i Afrika och Latinamerika. Priserna stiger för fort. Maten räcker inte. För de allra fattigaste innebär det mindre matransoner och större risk för svält.

Vad beror det på? Hur kan världens länder så fullständigt ha tappat kontrollen över den ekonomiska utvecklingen?

Man behöver inte gräva särskilt djupt för att inse att matprisfrågan får flera av de senaste årens viktigaste debatter om globaliseringen att koka ner till konkret och stundtals brutal verklighet.

En förklaring till krisen är de stigande energipriserna. Vi har byggt hela vår jordbruksekonomi på långa transporter. Dyrare olja leder till dyrare mat.

En annan förklaring är att det under de senaste decennierna investerats alldeles för lite i de fattiga ländernas jordbruk.

– Varken biståndsgivarna eller de länder som tar emot bistånd har uppfattat det som en prioriterad fråga. Effektiviseringar och modernisering har gjorts i andra sektorer, konstaterade Annika Söder i går på ett seminarium arrangerat av Svenska FN-förbundet.

Annika Söder arbetar för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO. Hon beskriver hur Världsbanken och Internationella valutafonden pressat fattiga länder att minska sina offentliga utgifter, vilket bland annat slagit hårt mot stödet till utvecklingen av jordbruket. I stället har importen ökat. Fattiga länder har köpt sin mat från det hypersubventionerade jordbruket i EU och USA.

Walden Bello skrev nyligen om det där i tidningen The Nation. Hur produktionen av majs slagits ut i Mexiko, för att ersättas av majs från USA, där produktionen egentligen är dyrare men subventionerad. Och när majsen nu används för att producera etanol stiger priserna lavinartat.

Det finns förstås flera förklaringar till krisen. Vanskötsel och despotism i länder som tidigare var stora producenter av mat är en sådan. Ingen frihandelskritik i världen kan förklara att Zimbabwe gått från att vara Afrikas kornbod till ett land i total kris där befolkningen svälter.

Men komplexiteten är väl också en av poängerna. Om världens politiska ledare ska lösa matkrisen måste alla faktorer räknas in. Den nyliberala frihandelsdogm som med närmast religiös övertygelse styrt världen de senaste åren har inte fungerat. Lika lite fungerar det att benhårt kritisera frihandeln. Den rika världens subventioner är ett omoraliskt och i längden irrationellt handelshinder.

Även om vi i dag transporterar för mycket kan inte allt produceras lokalt i en modern värld. Inte om vi ska klara av att föda en växande befolkning.

I början av juli ska FN presentera en handlingsplan mot matkrisen. Det är bara ett papper, och FN-systemet är redan fullt av goda intentioner. Men det är i alla fall en början. I bästa fall ett försök att ompröva en politik som inte längre fungerar.