ÅSIKT

Goda presidenter går hem i tv-soffan

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det har skrivits spaltmil om den nära kopplingen mellan tv-serien ”Vita huset” och det verkliga politiska spelet i USA.

Ingen som följt presidentvalet kan ha missat att fiktionens kandidat Matt Santos skrevs med den då lovande men ännu inte fullt utblommade Barack Obama som förlaga. När Obama sedan utnämnde Rahm Emanuel till sin stabschef slog hela Hollywood klackarna i taket. Emanuel inspirerade karaktären

Josh Lyman, som ledde Santos kampanj och sedan blev – just det – stabschef.

Tv-serien ”Vita huset”, skriven av Aaron Sorkin, är ett av flera exempel på senare år där politiker i allmänhet och presidenter i synnerhet framställts som i huvudsak godhjärtade.

Både Santos och företrädaren Jed Bartlet är tänkande liberaler som har gett sig in i politiken med de bästa av ambitioner. De vill göra gott, men snärjs ofta av ämbetets krav och omgivningens förväntningar. Till och med en reaktionär serie som ”24” har en ”god” president i centrum för handlingen.

Så positivt har politiker inte alltid framställts. Historiskt har de snarare varit korrupta och själviska typer, i bästa fall korkade nog att styras av sina ondskefulla rådgivare.

Detta är förstås en uråldrig dramaturgisk figur, och jag tror att det var Watergateskandalen som gjorde den till regel i Hollywood.

På 1990-talet hände något. Vallen bröts av filmen Presidenten och Miss Wade, som även den skrevs av Aaron Sorkin. I filmen spelar Michael Douglas president Sheperd, vars fru avlidit i cancer. Han blir förälskad i en lobbyist från miljörörelsen, men presidentrollen

sätter käppar i hjulet för deras förhållande.

Det är en underbart tramsig film, och talande för underhållningsindustrins nya bild av politiker. Kanske var det paret Clintons tid

i Vita huset som ändrade på relationen. Hollywood gillade Clintons.

ett plan kan detta tolkas som Hollywoods kapitulation inför den politiska makten. Filmproducenterna, regissörerna och skådespelarna är en del av samma elit som politikerna. I en kommersialiserad underhållningsindustri saknas drivkraften att kritisera systemet.

Perspektiven underifrån försvinner. För politiken blir Hollywood mest av allt en kraftfull kanal för propaganda.

På ett annat plan kan förändringen tolkas som att Hollywood tror på demokratins möjligheter. Bilderna av Bartlet, Santos och Sheperd speglar en progressiv förhoppning att folkvalda politiker faktiskt kan göra skillnad.

En förhoppning att politiken under rätt omständigheter kan slita sig ur storföretagens och lobbyisternas grepp och förändra samhället. ”Change we can believe in”, som Obama formulerade saken.

Båda dessa tolkningar är förstås möjliga. En sak är jag dock säker på. Den cyniska bilden

av politiker gynnade definitivt samhällets antipolitiska krafter. De som inte tror på demokratin. Handen upp den som kan namnge en enda godhjärtad politiker eller myndighetsperson i filmerna om Rambo. Till exempel.

Om två månader svärs presidenteden. Och en Clinton kan vara på väg att bli utrikes-

minister. Det kan bli intressant att se om det symbiotiska förhållandet mellan politiken och Hollywood består med det nya Vita huset.