ÅSIKT

Våldet i Iran trappas upp

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Regimen i Iran verkar bli mer och mer desperat. Trots sex månaders brutal hantering av alla oppositionella, trots tortyr och våldtäkter i fängelserna och trots dödsskjutningarna tidigare i veckan mattas inte protesterna.

– Den generation som är ute på gatorna­ känner att den har väldigt ­lite att förlora. Den kan inte tänka sig att leva sina liv i dagens Iran, säger en svensk­iranier jag talar med.

I söndags skulle befolkningen egentligen firat Ashura, en sorgehögtid till minne av den fjärde imamen Husseins död 860 efter Kristus. Men den religiösa­ manifestationen omvandlades till en massiv protestmarsch mot det politiska systemet. Och militären ­tvekade inte att öppna eld och döda omkring tio människor. Händelsen förstärker intrycket att Iran är på väg att bli en mer renodlad militärdiktatur.

–?Inte ens shahen dödade sina landsmän under Ashura, sa oppositions­politikern Mehdi Karroubi.

Irans reformpolitiker har inte ­legat bakom demonstrationerna, men har ändå arresterats och trakasserats de senaste dagarna. Den tidigare presidentkandidaten Mousavis brorson var en av de första som sköts ihjäl i söndags. I går arresterades nobelpristagaren Shirin Ebadis syster.

–?Den avgörande frågan är vad som blir nästa steg, säger Ardalan Shekarabi, socialdemokratisk politiker med iranska rötter. Just nu är läget låst.

Han pekar på omvärldens ansvar att stötta. Under dessa sex månader har regimen förfinat sin kontrollapparat. Sändningarna från BBC och Voice of America har blockerats. Internet kontrolleras hårdare. Det mäktiga Revolutionsgardet köpte nyligen upp landets mobilnät.

Där skulle Sverige och EU kunna göra en insats, menar Ardalan. Genom att stötta dem som försöker öppna nya ­informationskanaler till och från Iran. Han pekar också på politiska sanktioner som en möjlig väg.

– Riktade sanktioner mot ledarskapet i Teheran skulle kunna få effekt.

Fast just nu är läget låst. De mest hårdföra i det iranska ledarskapet, som har nära relationer till Revolutionsgardet, håller på att stänga dörren till en fredlig reformering av Iran. Alla som inte går i takt uppfattas som regimens fiender.

På kort sikt kan den hållningen trappa upp våldet och förhindra ett regimskifte.

Men på lång sikt? Knappast.