ÅSIKT

Vem bryr sig om de varslade på Coop?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Varsel och arbetslöshet inom tjänstesektorn leder sällan till debatt.
Foto: HENRY LUNDHOLM
Varsel och arbetslöshet inom tjänstesektorn leder sällan till debatt.

Man börjar känna igen bilderna av kris i den svenska industrin. Rapporteringen och den efterföljande politiska debatten följer numera ett givet mönster. Varslade arbetare skyndar hukande ut genom fabriksportar. Näringsministern utser samordningsmän. Thomas Östros rasar.

Även om slutsatserna skiftar beroende på ideologisk hemvist kan ingen ta miste på det politiska intresse som finns för de anställda i den svenska industrin. Veckorna efter Volvos storvarsel åkte statsråd och opposition skytteltrafik till Torslandaverken i Göteborg.

I veckan besöker arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin både Arvika och Olofström. Två orter som drabbats hårt av krisen.

Samtidigt, i det tysta, inleds tjänstesektorns stålbad. Traditionellt slår en lågkonjunktur först mot exportindustrin för att sen drabba tjänstesektorn och handeln och till sist den offentliga sektorn.

Almega, tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation, presenterade i veckan rekordlåga tillväxtsiffror. För första gången sedan 2001 förväntar man sig negativ tillväxt under årets sista kvartal. Avmattningen sker inom hela tjänstesektorn men kommer att drabba okvalificerad arbetskraft hårdast. När julhandeln och julborden är över spår Handelsanställdas förbund och Hotell- och restaurangfacket en våg av arbetslöshet.

Inom den del av tjänstesektorn där arbetslösheten är som högst i dag, hotell- och restaurangbranschen, är arbetsgivarna ofta småföretag och anställningsvillkoren osäkra. Där läggs sällan några stora varsel, i stället går servitriser och receptionister ut i arbetslöshet när deras visstidsanställningar tar slut.

På ytan ser det aldrig lika dramatiskt ut som en fabriksnedläggning. Intresset från media och politiker blir också mera ljumt.

Men inte ens när siffror och form är lika dramatiska som i industrin leder det till rubriker eller debatt.

När Volvo lade sina första varsel begärde socialdemokraterna en riksdagsdebatt om jobbkrisen. Går man igenom riksdagens protokoll veckorna efter finns en lång rad yttranden från ledamöter som oroar sig för Volvo-arbetarnas framtid.

I början av november varslade Coop tusen anställda. Hittills har neddragningarna där inte lett till ett enda inlägg i riksdagen. Varför har inga politiker engagerat sig för kassörskorna och lagerpersonalen på Coop?

Det är lätt att se en könsdimension i vilka jobb samhället värdesätter.