ÅSIKT

Kinas plan ser ut att fungera – än så länge

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Ledarsidan driver opinion för jämlikhet, rättvisa, feminism och allas lika värde.

Amerikanska diplomater har varit nervösa i månader inför statsbesöket från Kina. Förra gången president Hu besökte Washington, 2006, blev det inte så bra. Då presenterades nämligen Hu som ”President of the Republic of China”. Vilket är den officiella benämningen på Kinas arvfiende Taiwan.

Oops.

Vad som hände med den stackars tjänstemannen som klantade sig är oklart. Desto säkrare är att relationerna mellan Kina och USA har varit frostiga de senaste två åren. USA har surat för att Kina har hållit sin valuta på så låg nivå att deras varor blivit billiga i andra länder – vilket enligt amerikanerna skapat arbetslöshet och handelsunderskott i USA.

Sen kom finanskrisen till råga på allt och ur den klev Kina starkare än någonsin. Utan kinesiska statliga investeringar hade krisen blivit mycket värre än den blev. Inte för att diktaturen Kina agerar humanitärt. Landet passar nu helt enkelt på att öka sina intressen runtom i världen. Det är köpläge, som börsanalytikerna brukar säga. Och det är Kina som har pengar i kassan.

Skiftet som pågår är långsamt, men massivt. USA:s roll i världen minskar, medan Kina flyttar fram sina positioner – ekonomiskt, politiskt och militärt.

Den kinesiska strategin har hittills varit att utnyttja sina arbetare, och exportera billiga konsumentvaror till resten av världen. Men nu skiftar även det. Produktionen blir mer och mer anvancerad. Kina konkurrerar med högteknologi, inte barnleksaker.

Kanske är det som är mest utmanande för USA och andra konkurrerande länder – att den kinesiska planen verkar fungera.

”Kina har en strategi för hur de ska bli den ledande ekonomin i världen, och hur man ska skapa fler och bättre jobb. Det har inte USA. De har en strategi för hur amerikanska globala företag ska lyckas tjäna pengar åt sina aktieägare”, skrev den amerikanske ekonomen Robert Reich på progressiva sajten Social Europe Journal i går.

I Europa vill vi gärna tro att ekonomisk tillväxt automatiskt leder till demokratiska reformer och vill gärna dra växlar på hoppfulla rapporter om demonstrationer och strejker för bättre arbetsvillkor. Problemet är bara att det inte finns några tecken på det när det gäller Kina. Inte heller på att landets rikedomar kommer de fattigaste till del – det senaste decenniet har klyftorna i landet ökat.

På lite längre sikt kan dock bilden ändras. Totalitära regimer utan folkligt stöd kan verka stabila i medgång, men när när ekonomin vänds i kris eller ledarskapet försvagas, så blir de lätt bräckliga.

Eller som statsvetaren Francis Fukuyama skrev i en essä i Financial Times häromdagen: ”Demokratins styrka är tydligast när det blåser.”

Låt oss hoppas att han har rätt.

Karin Pettersson
Aftonbladet