ÅSIKT

Sluta krypa för makten

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Carl Bildt ogillar Wikileaks. Märkligt vore det väl annars. Det ingår i den politiska logiken att makthavare tycker att deras verksamhet inte behöver granskas.

Konstigare är det i dessa dagar att journalister, företrädesvis på högerkanten, ställer sig på samma sida som Carl Bildt.

Om inte journalister står upp för öppenhet, vem ska då göra det? Publicistisk verksamhet bygger på idén att det i längden är bra för ­demokratin om makthavare ställs till svars, om ­sanningen kommer fram.

Chefen för Dagens Nyheters ledarredaktion, Peter Wolodarski skriver: ”Världen blir inte nödvändigtvis en bättre eller säkrare plats av att det som sägs i slutna rum återges inför masspublik.”

Svenska Dagbladets Per Gudmundsson sa i söndagens ”Godmorgon, världen” i P1 att ”det finns ett väldigt allvarligt problem med systematiska läckage ur säkerhetsorgan”.

Naturligvis är läckorna ett problem. Men inte för journalistiken.

Internet och nya metoder för att samla, transportera och analysera information används flitigt av stater, företag och underrättelsetjänster. Bland annat för att spionera på individer, utan deras vetskap.

I denna nya värld misstänks en amerikansk statstjänsteman ha läckt en stor mängd material till Wikileaks, som vidareförmedlat detta till media. Uppenbarligen verkar denna ganska juniora person ha kunnat ladda ner tusentals dokument på en USB-sticka och knalla ut.

Det är ett fantastiskt källmaterial, av den typ de flesta journalister oftast bara kan drömma om.

Visst är Julian Assange en märklig typ med oklar agenda. Han behöver granskas, och detsamma gäller det material han för vidare. Sådant är journalister vana vid, och kan hantera.

Grundfrågan är: vad är farligast? Att Wikileaks material blir publikt, eller att vi får ett samhälle där informationsspridning fördöms i hårdare ordalag än de politiker som spelar dubbelt bakom väljarnas rygg?

Makten har alltid ett intresse av att hålla så mycket som möjligt hemligt. Inte av ondska, utan för att det blir enklare så. Var gränsen mellan öppenhet och slutenhet går, är en strid som utkämpas varje dag mellan makthavare och dem som granskar.

I den striden ska man som journalist inte ta maktens parti.