Varning för gubbchock

Vinnarna i svensk politik är män. De heter Fredrik, Anders och Håkan. Anders jagar, Håkan gillar att dra spritskämt, Fredrik åker ibland ut i verkligheten och lyssnar på kvinnor för att förstå hur de har det. De presenterar förslag. Det blir ett jobbskatteavdrag till, eller kanske en satsning på gruvindustrin.

Mona är redan borta, Maria hade sin avskedsfest i veckan. Nästa år lämnar Wanja politiken. Ingen tror att Maud kommer överleva fram till nästa val.

De starkaste profilerna försvinner. Det blir färre kvinnor i toppolitiken. Samtidigt är jämställdheten i dag en icke­fråga i den politiska debatten. Det är nog ingen slump.
 

Det finns en föreställning om att Sverige är ett land där män och kvinnor konkurrerar på lika villkor. Det är inte sant, inte ens i närheten. De som säger att ­Mona Sahlin hade samma chanser som en man att bli statsminister är antingen naiva eller självbedragare. Faktum är att den enda svenska kvinnliga partiledare som fört sitt parti till väljarframgångar är vänsterledaren Gudrun Schyman, som gjorde det på att förklara krig mot manssamhället. Det väckte starkt gensvar, och mycket ilska.

Bland väljarna är vinnarna också män. Regeringens skattesänkningar­ gav ­förra mandatperioden männen 30 ­procent mer än kvinnorna. Största förlorarna är de ensamstående mammorna­. Och så deras barn så klart, de som utgör statistikunderlaget för ökningen av barnfattigdomen.

Anders Borg kallar sig för feminist, men vill sänka ingångslönerna i kommuner och landsting, i praktiken ett slag mot lågavlönade kvinnor. ”Ni har varit för dåliga förhandlare”, var hans stränga uppmaning till arbetsgivarna. Avtalet för ingångslönerna ligger i dag på 16 070 kronor i månaden. Om man jobbar heltid, vilket många inte gör.

Håkan Juholt vill avskaffa barnfattigdomen. Men inte ens Socialdemo­kraterna verkar riktigt vilja prata om att det kräver riktade insatser för ensamstående mammor.

Det är helt klart något som ­saknas.
 

När Socialdemokraterna drev igenom 70-talets stora jämställdhetsreformer: ­särbeskattning, föräldra­försäkring och förskola, var de piskade av en allt starkare kvinnorörelse. Samtidigt fanns behov av arbetskraft, vilket gjorde att det gick att göra ekonomisk nödvändighet av frågan. Ändå var det långt i från självklart att det patriarkala och mansdominerade ­partiet Socialdemo­kraterna skulle ta ledar­tröjan. Tack vare Olof Palme blev det så ändå.

I dag finns ingen motsvarighet till 70-talets kvinnorörelse. Gudrun Schyman ägnar sig åt kommunpolitik i Simrishamn. Hennes parti, Feministiskt ­initiativ, brände pengar i Almedalen, men har inte satt några avtryck i politiken. Mona Sahlin hade analysen, men orkade eller ville inte fokusera på kvinnors villkor. I dag finns ingen person ­i politikens centrum som klarar att göra jämställdhetsfrågan till en ­nationell angelägenhet.

Det är synd, för det behövs. Kvinnor har fortfarande sämre lön, pension och hälsa än män. De ­utför det mesta jobbet i hemmet, de ­vabbar, tar ut mer föräldraledighet och jobbar ofrivillig deltid. De får inte toppjobben, och släpps inte in i styrelserummen. Deras ställning på arbetsmarknaden är svagare, ­deras frihet är begränsad.

Att den svenska ekonomin står stark i dag jämfört med omvärlden, bygger mycket på Socialdemokraternas insikt om att det var både politiskt och ekonomiskt smart med radikala reformer som underlättade för kvinnor att jobba.

På samma sätt som arbetar- och medel­klassen knöts ihop med breda ­reformer som allmän pension och sjuk­försäkring gjorde dagis, föräldraförsäkring och maxtaxa att kvinnorna – även de med hyggliga inkomster – sedan 70-talet troget röstat vänster.

Nu håller det sambandet på att ­upplösas. Socialdemokraterna har ­fort­farande starkare stöd bland ­kvinnor än bland män. Men i valet 2010 ökade ­stödet till Moderaterna mest bland kvinnorna.
 

En modern vänster måste våga göra politik av jämställdhetsfrågorna, och jämställdhetspolitik av jobbpolitiken. ­I Anders Borgs krigsförklaring mot offentliganställda kvinnor finns en viktig konflikt om kvinnors löner och ­arbetsvillkor. Nu återstår att se om ­Socialdemokraterna orkar plocka upp den kastade handsken. Det finns tecken på att Håkan Juholt tänker göra ett försök, vilket är bra.

Välfärdsfrågorna måste självklart vinnas. Men det ­behövs även en för­nyad diskussion om jämställda löner i ­alla inkomstnivåer, om makt och ­om hälsa.

Slutligen måste Socialdemokraterna ta sig en allvarlig funderare på sina ­egna maktstrukturer, om man vill vara med i matchen om morgondagens väljare. 

På presskonferensen när­ Håkan Juholt blivit vald, kunde han ­inte svara på vad hans parti tyckte om ­föräldraförsäkringen.

Sen sparkade han Maryam ­Yazdanfar från ett tungt jobb i riksdagen, ­samtidigt som hon var föräldraledig.

Det kändes till exempel inte så ­modernt.