Krönika

Karin Pettersson

ÅSIKT

Lööfs kris – ett hot mot alliansen

Ska partiet gå från maktparti till idéburet?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

11 JANUARI 2013 CENTERPARTIET

Det verkar vila en politisk förbannelse över andra veckan 
i januari. Förra året var det 
Håkan Juholt som återvände från utlandssemester och landade mitt i kris och snabbinkallade presskonferenser.

I år är det Annie Lööf.

Centerpartiets kris är spännande, eftersom den är djupt existentiell. Ska partiet gå från maktparti till idéburet? Ska man fullfölja det projekt Maud Olofsson initierade och helt ge upp gamla – och krympande 
– väljargrupper till förmån för ännu ej övertygade väljare 
i storstan?

Eller ska man backa bandet, slänga ut Annie Lööf och för-söka hitta tillbaka till den knipsluga pragmatism som historiskt präglat Centerpartiet?

Troligast är att man hankar sig fram. Lööf sitter kvar, men med minskat förtroende. Vingklippt bland de egna, utan förmåga eller mandat att övertyga några nya väljargrupper.

I ett sådant scenario är det fler än centerpartistiska kärnväljare som borde börja oroa sig.

Fredrik Reinfeldt till exempel.

Inte minst i den center-partistiska självbilden har partiet spelat en tung roll i alliansbygget. Utan Maud Olofsson 
– ingen allians, ingen regeringsmakt. Inget möte i Högfors, ingen badtunna.

Lööf går åt höger

Centerpartiet var före Maud Olofssons tid ett parti som tidvis samarbetade över blockgränsen. Uppgörelsen med Socialdemokraterna om energipolitiken garanterade att kärn-kraften inte byggdes ut – men hjälpte samtidigt Göran Persson. Det var en pragmatism som utgick från idén om maximalt politiskt genomslag för partiets profilfrågor.

Maud Olofsson valde en 
annan väg och premierade 
ministerposter framför politisk kohandel. Att vrida Sverige åt höger blev viktigare än det 
egna partiets intressen och mål. Och Annie Lööf har under sin korta period som partiledare och näringsminister fortsatt på samma spår.

På tvärs med tiden

I stället för landsbygds-befolkningen tycks Annie Lööf och hennes programkommitté ha bestämt sig för att partiet ska företräda den krympande 
skaran troende marknads-liberaler.

Det hade kanske kunnat fungera på 1980-talet, och till och med på 1990-talet. Men i dag, 
efter Lehman Brothers, krisen 
i Grekland och amerikanska budgetstup?

Genom att göra Center-partiet till nyliberalismens sista fäste fullföljer Annie Lööf i alla fall en del av partitraditionen: att ställa sig på tvärs med tiden.