ÅSIKT

Den zzzovande Fredrik Reinfeldt

Foto: ILLUSTRATION: ROBERT NYBERG
LEDARE

13 AUGUSTI 2013. Samhälle

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Narcissus var enligt den grekiska myten en yngling som blev förälskad i sin egen spegelbild. Så fort han rörde vid vattenytan försvann spegelbilden, och Narcissus dog till slut, utmattad av sin omåttliga kärlek till sig själv.

Från myten om Narcissus har vi fått namnet på en ­diagnos. Narcissisten präglas av en extrem känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning och brist på empati.

I helgen såg jag pjäsen ”Det sovande folket”, som baseras på boken med samma namn, författad av Fredrik Reinfeldt 1993.

Det var länge sedan jag läste den. När jag ser pjäsen trillar jag nästan av stolen. Var det verkligen så här ­illa?

Jag gick hem och läste om den. Jag är inte psykolog, och jag känner inte Fredrik Reinfeldt. Men låt mig ställa en politisk diagnos:

Boken ”Det sovande folket” präglas av en extrem känsla av självhävdelse, bristande verklighetsuppfattning och brist på empati. Annorlunda uttryckt: nyliberal narcissism av svåraste art.

Först målar Fredrik Reinfeldt upp en framtidsvision där:

Socialdemokraterna har hittat ett sätt att styra vädret genom ”klimatologiska ­anläggningar”.

Socialdemokraterna har avskaffat beröring eftersom ”känslor var inte rättvisa, det ledde till ett samhälle med olika känslor”.

Socialdemokraternas samhälle styrs av en diktator kallad ”Välfärdsstatens härskare”.

Detta är alltså en bok skriven av en vuxen man. I dag vår statsminister.

Sedan följer en politisk analys.

Den är mycket illa skriven. Och i grunden djupt obehaglig.

Välfärdsstaten, det vill säga skola, sjukförsäkringar, vård och omsorg, erbjuder inte trygghet.

Den passiviserar. Den gör människan till en idiot.

Människan är strikt nyttomaximerande, nöjd med att slippa jobba och leva gott på bidrag. Eller nej, inte alla. Bara en del – det ”sovande folket”. Den ”vakna människan” äter fullkornsbröd, vaknar före väckarklockan, är plågsamt lillgammal och skriver brev till mormor.

Boken präglas av en uppdelning av människor. De vakna och de sovande. De närande och de tärande. De som ger, och de som ­bara tar och tar och tar.

Egentligen är det märkligt: Centerpartiets Annie Lööf har fått utstå spott och spe för att hon angett nyliberala profeten Ayn Rand som politisk förebild. Samtidigt har Sverige en statsminister som 28 år gammal – samma ålder som Lööf då hon blev partiledare – skrivit ett fullständigt vansinnigt politiskt manifest där svenska folket anklagas för att vara ”offer för socialdemokratisk hjärntvätt” och ”mentalt handikappade”.

13 år efter publiceringen av ”Det sovande folket” blev Fredrik Reinfeldt statsminister.

I stället för ”lättja” talades det nu om ”utanförskap”. Schlingmann hade tänkt till.

Spåren av boken fanns ­inte i retoriken, utan i den ­politiska praktiken. Raserad ­a-kassa, sjukförsäkring och trygghet skulle få folk att ”vakna”, det vill säga jobba mer.

Här står vi nu. Med sämre trygghet, ökande långtidsarbetslöshet, ökande klyftor. Och över 400 000 ­arbetslösa.

”Det sovande folket” är en usel bok, ett pekoral. Samtidigt är det bra att den debatteras igen. För det ­råder inget tvivel om att den människosyn boken ger uttryck för också präglar dagens politik.

Själv skulle jag inget hellre önska än att vi kunde ha en diskussion om de ämnen boken tar upp. Tror vi att sämre trygghet skapar mer initiativkraft, eller tvärtom? Är fattigdom en sporre, eller ett hinder?

I myten lyfter Narcissus aldrig blicken, utan dör stirrande på sin egen spegelbild.

Det har gått sju år i med Alliansen. Det blev inte så bra.

Kanske är det dags att vakna nu, Fredrik Reinfeldt?